Annons
X
Annons
X

Naivt svärmeri för Zweigs nostalgiska myt

Stefan Zweigs bok ”Världen av i går”, förebild för Wes Andersons senaste film ”The Grand Budapest Hotel”, är en dröm för kulturromantiker – men inte en historisk analys som belyser vår tids problem. Hynek Pallas pekar på att Zweig i själva verket blundade för sin samtids antisemitism.

DEBATT

**Det började med ett mejl. **En sur läsare hörde av sig efter min recension av Wes Andersons ”The Grand Budapest Hotel” och undrade hur jag kunde påstå att Stefan Zweig, den österrikiske författare som är huvudinspiration till filmen, var naiv och blåögd. Medan vi mejldiskuterade – och jag med tanken att jag missat något återvände till en författare jag inte läst på tio år – började skribent efter skribent plocka fram ”Världen av i går”, memoarboken Zweig skrev i exil innan han tog livet av sig 1942.

Björn Wiman och Maria Schottenius svärmar för kulturlivet i Wien vid förra sekelskiftet (DN 30, 31/3). Fredrik Virtanen lyfter fram boken som en historisk erfarenhet att dra kunskap ur för vår tid (Aftonbladet 19/4). Daniel Sandström gör bådadera (SvD 6/4). Även internationellt är Zweig efter ”The Grand Budapest Hotel” föremål för återupptäckt med antologier, nya biografier och ledarskribenter som laddar hans person med relevans.

**Visst. Jag förstår att **Wes Anderson älskar Zweig. Sekelskiftsprakten och hans borgerliga, überromantiska kultursyn passar perfekt in i regissörens dockhusestetik. Och de snäva psykologiska bevekelsegrunder som präglar karaktärerna i en roman som ”Hjärtats oro” (ej att sammanblanda med Hjalmar Söderbergs tankebok med samma titel) sammanfaller väl med Andersons porträttgalleri.

Annons
X

Däremot har jag svårt att smälta Stefan Zweig som fyrbåk för samtiden. Det är förvisso tilltalande att omfamna den toleranta gårdag som författaren utmålar och sätter upp mot nationalism och krig. Att som Virtanen kalla ”Världen av i går” för Europas viktigaste bok just nu och mena att den ”beskriver hur en lång period av fred, välstånd, humanism, öppna gränser och kultur slogs sönder av prestige och stormaktspolitik”. Men som historisk analys och kunskapskälla skulle det också innebära att missförstå rötterna till 1900-talets misär.

**Zweig må vara **”antinationalist” för att han vurmar för en värld utan pass och gränskontroller. Men hans patriotism – känslorna för kejsardömet och utläggningar om ”det tusenåriga Österrike” som ”stympas” – flödar över av de romantiska ideal som kom att utgöra nationalismens livsluft. Eller för att tala med historikern Robert Wistrich (i antologin ”Stefan Zweig reconsidered”) som kallar memoarerna för en ”kulturhistorisk och nostalgisk myt som suddar ut det reaktionära och anakronistiska ur Habsburg”.

Kombinerat med Zweigs överklassbakgrund gjorde patriotismen honom nämligen blind för problemen. Får man tro författaren var tillvaron bekymmerslös för fattig som rik i dubbelmonarkin. Av de bisatsnedslag han gör under sin egen klass får man ett intryck av att fattigdom förädlar – undantaget är några sidor om den utbredda prostitutionen.

Denna världsbild motsägs kraftigt i årets boksnackis, ekonomen Thomas Pikettys ”Le capital au XXIe siècle” (Kapitalet i det 21:a århundradet) där författaren likt Zweig-vännerna påpekar att ”den historiska erfarenheten förblir vår viktigaste kunskapskälla”. Men hos Piketty –som gör likhetstecken mellan då och nu – var seklet som ledde fram till första världskriget ett då klyftorna växte och skapade förmögenheter hos ett fåtal.

**Hur detta gick till **i just Österrike kan man läsa i ekonomen Daron Acemoglus och statsvetaren James Robinsons bok ”Why nations fail”. Där beskrivs hur kejsarna motsatte sig industrialismen, ångloket och demokratiska institutioner. Allt för att behålla makten hos en liten elit och folket knutet i trälliknande arbetsformer till marken furstarna ägde. När riket föll 1918 var inte ens textilindustrin mekaniserad. Så mycket för fri rörlighet och humanism.

Lika problematiskt är hur Zweig, själv assimilerad jude, beskriver antisemitismen. Att memoarerna fokuserar på hans nemesis Hitler och på kritik av Tysklands ”preussiska natur” är förståeligt med tanke på när de skrevs. Men som Wistrich understryker ignorerar författaren den djupt rotade politiska antisemitismen i Österrike-Ungern som Hitler stammade ur. I ”The history of anti-semitism” skriver historikern Leon Poliakov att antisemitismen kallades för ”idioternas socialism” och att den som ville nå de österrikiska massorna inte hade en chans utan antisemitisk plattform.

**Ingen drog mer **nytta av detta än Karl Lueger, grundare av kristsocialistiska partiet och Wiens borgmästare 1897–1910. Lueger – som myntade begreppet ”Judepest” – upptäckte att antisemitism var populär i den lägre medelklassen. Han införde restriktioner mot rumänska och ryska judar samt förespråkade rasistiska undantag för icketyska minoriteter.

Men i den passus Zweig ägnar Lueger, där denne omnämns i beundrande ordalag som bildad, vacker och intelligent samt ”hjälpfull och vänlig mot judiska vänner”, ser han inte dessa trådar till nationalsocialismen. Tvärtom: Zweig gör ett motsatsförhållande mellan Lueger och Hitler: ”vulgariseringen och brutaliseringen av den samtida politiken, vårt århundrades nergång, demonstreras i jämförelsen mellan dessa två personer”.

**Varför är denna **blindhet en viktigt historisk kunskapskälla? För att vi i dag ser samma populism riktad mot romer från allsköns politiska plattformar över Centraleuropa – från Budapest till Prag, från Bratislava till Bukarest – men inte förstår hur farlig den kan bli. Zweigs uppmålade värld är skev och han hade svårt att se vad det onda kom ur. Men att författaren i slutet på 30-talet såg sin ungdom i ett rosa töcken kan han kanske inte klandras för: Zweig var inmålad i ett hörn, fråntagen allt. Han vägrade att lasta Tyskland – nämnde enligt George Prochniks nyutkomna biografi knappt ens Hitler – förrän han under de sista åren skrev ”Världen av i går” samt den utmärkta, febriga antinazistnovellen ”Schack”.

Dagen efter den var färdig tog han livet av sig tillsammans med sin hustru.

**Däremot saknar jag **hos skribenter som vill jämföra 1914 och 2014 de centraleuropéer ur Zweigs generation som såg med klarare blick. Var är till exempel en författare som Karel Čapek? Eller journalisten Egon Erwin Kisch? Båda skrev vackert och kritiserade allt från gryende totalitarism till konsekvenserna av nationernas födelse, underklassens plågor och den växande nazismen.

Liberalen Čapek myntade i pjäsen ”R.U.R” uttrycket robot ur den slaviska termen ”robota” – att arbeta liveget för fursten. I satirklassikern ”Salamander-kriget” tar han upp kolonialism, fascism och USA:s segregation. Kisch (som i egenskap av kommunist har skrivits ut ur historien) skildrade i böcker som ”Den rasande reportern” underklassen som Zweig lämnar därhän.

**Ja, den historiska **erfarenheten förblir vår viktigaste kunskapskälla. Men ”Världen av i går” är en berusad dröm för kulturromantiker. Utmärkt för att likt Wes Anderson bygga ett kosmopolitiskt sagohotell som faller offer för barbarerna, men kontraproduktiv för att förstå hur imperier faller samman, nationer skapas, folk fördrivs, totalitära regimer formas och världen förändras. Vare sig vi talar om Tjeckoslovakien, Tyskland och Nationernas Förbund 1938 eller om Ukraina, Ryssland och EU 2014.

Annons
Annons
X
Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X