Annons

Naiv syn på mångfald i högskolan

Frånsett klasskillnaden – den där gamla stenen i skon – går invandrarungdomar på universitet precis som svenska ungdomar, skriver docent Göran Adamson.
Frånsett klasskillnaden – den där gamla stenen i skon – går invandrarungdomar på universitet precis som svenska ungdomar, skriver docent Göran Adamson. Foto: Anders Wiklund/TT

Är svensk högskola verkligen en ”etnisk hierarki” där studenter och personal från andra kulturer systematiskt marginaliseras? Bland universitetens anställda är det dubbelt så stor andel utifrån som i Sverige totalt. Och bland studenter är det uppen­barligen klass och inte ursprung som spelar roll, skriver docent Göran Adamson.

Publicerad

År 2000 utkom ”Mångfald i högskolan” – en 260-sidig rapport skriven på uppdrag av den socialdemokratiska regeringen. Syftet var att öka mångfalden av ”etnisk bakgrund bland studenter och lärare för att högskolan bättre skall kunna svara upp mot mångfalden i samhället.” Rapporten utmynnade i ett ­antal ”överväganden och förslag” där regeringen gav i uppdrag åt ”universitet och högskolor, att upprätta handlingsplaner för etnisk mångfald”. Ambitionen var att lyfta mångfalden från perspektiv till norm.

Strax därefter presenterade samtliga svenska universitet och högskolor så kallade ”mångfalds­planer” där rapportens ideologi upprepades – inte sällan ordagrant. Entusiasmen berodde delvis på att ”Mångfald i högskolan” föreslagit att de läro­säten som visade framfötterna i mångfaldsarbetet skulle få dela på 2,5 miljarder under en femårs­period. Därefter skulle statsmakterna ”överväga om resurstilldelningen ska variera med graden av framgång i mångfaldsarbetet”. Men Socialdemokraterna röstade ner sin egen utredning. Det blev till slut bara knappt 5 procent. 40 miljoner på tre år i stället för 500 miljoner på fem år. Ideologiskt och ekonomiskt var det dock en stor framgång för social­demokratin. Nästan utan kostnad hade det svenska universitetet blivit multikulturellt.

Annons
Annons
Annons
Annons