Annons
Recension

Ett halvt livNaipaul lämnar trådarna hängande

Publicerad

Den Trinidadfödde brahminsonen V S Naipaul, (född 1932) ofta nämnd som nobelpriskandidat, var tidigt ute med att gestalta det som med ett modeord betecknas som den ”postkoloniala erfarenheten” (eller rentav den ”postkoloniala diskursen”). Med andra ord allt det som skett med människors sociala och individuella identiteter under och efter kolonialt styre.
I sina tidiga sedekomedier, som ”Den mystiska massören” (1957) och ”Ett hus åt mr Biswas” (1961), vilka utspelar sig på Trinidad, berättar han på ett överdådigt komiskt sätt om människor i ett slags mentalt gränsland mellan tvång och frihet, nuet och det förflutna, mellan indisk-trinidesisk och brittisk identitet (för övrigt är det numera svårt att finna något mer brittiskt än mr Naipaul).
I ”Ett hus åt mr Biswas” står själva huset, som titelpersonen till sist lyckas köpa, som en symbol för individuell självständighet men kanske också för självständighet från kolonialmakten och de mönster kolonialismen skapat. Men hela den livsstil som präglat mr Biswas (ett porträtt av författarens far) faller sönder och de yngre familjemedlemmarna ­ precis som Naipaul ­ far till England för att studera och skapa sig en ny och förhoppningsvis bättre tillvaro.
Sedan dess har författarskapet i hög grad fortsatt att penetrera motsättningar mellan gamla traditioner och mönster och det moderna med allt vad det för med sig. I centrum står en av vår tids stora och mest traumatiska frågor: den om människors nationalitet och identitet i en migrerande värld.

Under många år har Naipaul ägnat mer kraft åt en omfattande journalistik än åt skönlitteraturen. I digra reportageböcker har han sökt att på mer dokumentära vägar undersöka de teman som genomsyrar romanerna och novellerna: han har försökt tolka Islams betydelse och kraft, skrivit mycket kontroversiellt om det Indien där hans familj har sina djupaste rötter och beskrivit kristen fundamentalism i den amerikanska Södern.
Med Ett halvt liv återvänder Naipaul efter många år till skönlitteraturen. Och än en gång känner vi igen för honom typiska teman om identitet och främlingskap, om yttre och inre exil och känslan av att inte riktigt höra hemma någonstans. Huvudperson är Willie Chandran, med en far ur en indisk prästsläkt och en kastlös mor, och redan här uppstår givetvis identitetsproblematikens trauma.

Annons
Annons
Annons