X
Annons
X
Recension

Pygmalion Något sorgligt över stjärnans stumma dans

När den japanske allkonstnären Saburo Teshigawara skulpterar den ångande varma luften på Drottningholmsteaterns scen är det som en bild ur drömmen. Men också en bild av Pygmalion, som besvärjer fram konsten i samspel med kärleken.

Kerstin Avemo tillsammans med dansarna Rihoko Sato och Quentin Roger. Foto: Bengt Wanselius
Läs mer om Scensommaren 2018

För nästan 15 år sedan lät regissören Pierre Audi himmel och jord skaka i Jean-Philippe Rameaus mörka, existentiella barockopera ”Zoroastre” på Drottningholmsteatern. När teatern nu bjuder in japanske allkonstnären Saburo Teshigawara att gestalta den ljusare enaktaren ”Pygmalion”, och ersätta stilteaterns poser med luftburen dans, borde det vara lika kongenialt. Förvandlingsnumren i Ovidius ”Metamorfoser” som ”Pygmalion” ingår i berättar ju om en tid där människan levde i symbios med gudar och natur – en symbios som förblir levande för Teshigawara. Så varför övertygar inte hans tolkning av den arketypiska skönhetsmyten?

När Saburo Teshigawara i den nytillkomna prologen till "Pygmalion" skulpterar den ångande varma luften på Drottningholmsteaterns scen med roterande kropp och virtuosa händer – luft som vibrerar av viola da gambans melankoli – är det som en bild ur drömmen. Men också en bild av Pygmalion, som besvärjer fram konsten i samspel med kärleken. Scenbilden är ett romerskt tempel, och kvinnan, dansaren Rihoko Sato, en virvelvind av rörelse som i prologens sista bild möter sin skapare.

Kerstin Avemo tillsammans med dansarna Rihoko Sato och Quentin Roger.

Foto: Bengt Wanselius Bild 1 av 2

Ensemblem i ”Pygmalion”.

Foto: Bengt Wanselius Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X