Annons
X
Annons
X

Karl-Erik Tallmo: Mytomspunnen rebellfilm har återuppstått

Hämnd tycks vara den enda bärkraftiga ideologin och vreden är alltid helig i den värld som målas upp i ”Antonio das Mortes”. Den brasilianska filmen från 1969 om en sorts mytologiska rebeller har nu restaurerats och givits ut på dvd.

UNDER STRECKET

Märkliga legender berättas i Brasilien om en sorts rebeller från 1900-talets början som kallades
cangaçeiros. De var snarast banditer, knutna till en klanstruktur och anlitade för att utkämpa strider för familjeäran. De klädde sig mycket speciellt i läderhattar med uppvikt brätte, panndiadem med silvermynt, patronbälten med mera. Så småningom blev dessa cangaçeiros mer en sorts revolutionärer, som riktade sin vrede mot de brasilianska godsägarna och påstås ha slagits för de egendomslösa bönderna.

En mytomspunnen cangaçeiro var Lampião, vars riktiga namn var Virgulino Ferreira da Silva. Lampião betyder lyktan, och namnet lär han ha fått eftersom mynningsflammorna från hans ombyggda gevär lyste upp nejden när det blev skottlossning. Lampião utvecklade också den speciella dräkten som cangaçeiros hade. Lampião och hans våldsamma band blev föremål för många folkliga myter och han sågs ibland som en sorts Robin Hood-figur. I juli 1938 mejades han och hans band ned med maskingevär av polisen.

På 60-talet vävdes de här legenderna in i ett par märkliga filmer som gjordes av den brasilianske regissören Glauber Rocha. 1964 kom ”Svart gud, vit djävul”, och 1969 häpnade festivalpubliken i Cannes över en film som hette ”Antonio das Mortes”. Rocha fick för den priset som bästa regissör.

Annons
X

Båda dessa filmer finns nu på dvd (engelsktextade), vilket är värt att uppmärksamma; särskilt när det gäller ”Antonio das Mortes”, som är den mest visuellt anslående av de två, och kanske den mest lättillgängliga. Filmen har mig veterligt inte visats i Sverige sedan 80-talet och den har inte funnits på videoband. Överföringen till dvd innebar ett mycket mödosamt filmantikvariskt arbete. Inget negativoriginal fanns kvar, så man har fått pussla ihop bilder och ljud separat från de bästa kopiorna. Åtta månader tog arbetet.

Glauber Rocha, som avled redan 1981 blott 42 år gammal, tillhörde den brasilianska filmregissörsgruppen Cinema Novo. Man ville göra radikal film, men utan propagandistiska pekpinnar. Denna dygd var också nödvändig med tanke på censuren. ”Antonio das Mortes” var Rochas första färgfilm. I original heter den ”O Dragao da Maldade Contra o Santo Guerreiro”, alltså ungefär ”Den onda draken i kamp med den helige krigaren”. Som titeln antyder är det en historia genomsyrad av myt och andlighet, samtidigt som det är en högst blodig saga om rebeller, förtryck och uppror.

Cangaçeiros-rebellerna försvann runt 1940, men i den här filmen dyker plötsligt en sådan upp i byn Jardim das Piranhas i nordöstra Brasilien. Den lokala godsägaren, den blinde Horacio, känner sig förstås hotad av denne religiöse och revolutionäre svärmare, som heter Coirana (spelad av Lorival Pariz) och uppträder i full mundering i läderhatt och med silvermynt i pannan, tillsammans med en liten grupp anhängare. ”Antonio das Mortes” (spelad av Maurício do Valle), en imposant figur i svart vidbrättad hatt och slängkappa, är en lejd mördare med hundra cangaçeiros liv på sitt samvete. Han kallas till platsen – och infinner sig, om inte annat för att få bekräftat att det verkligen rör sig om cangaçeiros. Det verkar otroligt, han hade ju själv dödat den siste av dem 30 år tidigare.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Rebellerna åtföljs också av en grupp så kallade
    beatos, religiösa mystiker ledda av ett kvinnligt helgon, Dona Santa, klädd i vitt, och en svart man i röda kläder, Antão. Antonio har själv inget skyddshelgon, ändå har han bett i tio kyrkor, sjunger Sergio Ricardo i en av filmens mycket suggestiva ballader, en tonsatt så kallad
    cordel: ”Jurando em dez igreja / Sem santo padroeiro / Antonio das Mortes / Matador de cangaçeiro.” De här sångerna både kommenterar och förebådar skeendet i filmen. Berättandet i filmen är inte alltid kronologiskt.

    Ganska snart möts Antonio och Coirana i en duell på bytorget, där de slåss med machetes. Med hjälp av en scarf, vars ändar de biter sig fast i, håller de distansen genom att sträcka ut tyget mellan sig (en idé som Rocha fick av byborna). ”Varken i himlen eller helvetet finns det plats för cangaçeiros”, säger Antonio. Coirana såras och medan han sedan ligger i en utdragen dödskamp, börjar Antonio under inflytande från den heliga kvinnan Dona Santa att byta lojalitet. Antonio ber sedan godsägaren Horacio att han ska dela ut mat till de fattiga, vilket han faktiskt gör. Horacio betonar dock att det rör sig om välgörenhet, till skillnad från att uppfylla någon sorts rättmätigt krav.

    Att byta sida på detta vis är ju ingen direkt ovanlig idé, och filmen har också jämförts med till exempel Sergio Leones ”Dollartrilogi” och Kurosawas ”Livvakten”. Godsägaren Horacio låter sig givetvis inte nöja med Antonios avhopp utan städslar istället en annan våldsman i sin tjänst, Mata Vaca. Horacio blir rasande när han hör talas om jordreform. Han vill verkligen inte dela sina egendomar med ”folk som inte arbetar”. ”Allt är atombombens fel”, säger han. Såväl atombomb som jordreform är moderna påfund han inte vill veta av.

    Nära godsägaren Horacio finns älskarinnan Laura, en före detta prostituerad, som för övrigt spelas av en känd brasiliansk filmstjärna, Odete Lara, samt polisprefekten Matos. Älskarinnan bedrar dock Horacio med polisprefekten och de båda tänker mörda godsägaren och dela på hans pengar. I en förtätad scen sitter alla tre vid matbordet, och Laura lämnar över en dolk till polisprefekten mitt framför Horacios blinda ögon. Matos är dock för feg, trots att Laura försöker hetsa honom till dådet.

    Till slut blir det istället så att Laura på Horacios order dödar Matos, och hon gör det med 30 besinningslösa knivhugg, vilket fick publiken i Cannes att kippa efter andan. Ändå måste man säga att detta är en av filmens många helt teatrala, för att inte säga operamässiga, sekvenser, något som förstärks av att man så tydligt ser att Laura använder en teaterkniv.

    I byn finns också en lärare, en försupen, sarkastisk figur som ofta brukade spela biljard med polisprefekten. Nu blir det han som, av dunkel anledning, släpar ut den döde polisen i ödemarken, medan Laura följer med, i filmens kanske mest melodramatiska scen. Snart rullar läraren runt med Laura i en sorts desperat passion, famntag och blod, bokstavligen över polisprefektens döda kropp – och detta ackompanjeras av kompositören Marlos Nobres drömlika elektroakustiska orkestersats, med en skolad operaröst därtill. De befinner sig nu i den så kallade
    sertãon, en sorts torr ödemark med sparsam vegetation typisk för detta område – i filmen tycks detta landskap ha en alldeles särskild roll som metafor för de fattigas utarmning. Den här scenen fanns inte i manus från början, berättar Rocha i en intervju med Jan Aghed i tidskriften Filmrutan (nummer 4, 1969), utan improviserades fram.

    Så småningom förenar sig Antonio das Mortes med läraren, och de finner tillsammans den döde Coirana ”korsfäst” i ett träd. När de två nu vill fortsätta i Coiranas fotspår finns förhoppningen att läraren ska förmedla en viss upplysning i denna annars barbariska kamp. Coirana avgav redan i filmens början följande svårsmälta budskap: ”Det är dags att begrava de levande och förstöra städerna, jag gav mitt ord och måste hålla det, till änglarnas förnöjelse och folkets glädje.” Det är apokalyps och millennarism, drömmen om tusenårsrikets ankomst, med snabb och våldsam förändring av människor och samhälle.

    Slutet blir också mycket blodigt. Horacio, Mata Vaca och hans anhang dödas; det är den svarte Antão i sina röda kläder som till häst antar rollen som Sankt Göran och sticker ned Horacio med sitt spjut. Våldet är som sagt teatermässigt, annars vore det svårt för åskådaren att uthärda. Rocha väljer också ofta att filma i ett rakt-på-perspektiv, med folk som rör sig till exempel mot en husfasad och visar sig i fönster och dörrar. Det blir som en sorts tablåer, eller som folkliga berättelser på en bildväv. Den avslutande balladen om Lampião bidrar också till att göra slutet till legend snarare än realistisk film. Medan Horacio möter sitt öde, får vi höra sången om hur Lampião en gång nedsteg i helvetet och befriade de förtryckta. Detta är en känd cordel skriven av José Pacheco och i filmen framförd av Raimundo Silvestre dos Santos.

    Martin Scorsese har berättat att han var så fascinerad av filmen, och kanske särskilt dess musik, att han under flera år hade ljudspåret på kassett i sin bilstereo.

    Rebellerna i ”Antonio das Mortes” är definitivt inga marxist-leninister, även om Rocha tycks se dem som en sorts revolutionär kraft. De hämtar inspiration från såväl katolicism som afrikansk religion. Här finns paralleller till historien om Sankt Göran och draken, och yorubaguden Oxossi (släkt med den kanske något mer kända Ogun) åkallas av byfolket medan Antonio och Coirana duellerar. Gudar och helgon är konstant dubbel- eller trippelexponerade enligt den synkretistiska religion som uppstod då de afrikanska slavarna i Brasilien inte fick tillbe sina egna helgon, och då låtsades tillbe de katolska. Antão är i filmens slut såväl Sankt Göran som Ogun och Oxossi.

    Filmen spelades in i byn Milagres, och ortsbefolkningen deltog som statister. Rocha berättar i Agheds intervju att den heliga kvinnan Dona Santa spelades av hans dåvarande hustru, Rosa Maria Penna. Många bybor trodde att hon var ett riktigt helgon, utom en kvinna som hotade att döda skådespelerskan för detta bedrägeri.

    Den ande som tydligast svävar över handlingen är ändå Lampiãos. Coirana säger att han kommit för att hämnas Lampião, och till och med Antonio säger vid ett tillfälle att han är Lampiãos spegelbild. I Agheds intervju berättar Rocha att han hade planer på en hel film om Lampião – men den blev aldrig gjord. Det skulle i så fall inte ha blivit den första, denne rövarhövding har skildrats åtskilliga gånger i brasiliansk film.

    Lampião har alltså funnits, och det har på sätt och vis Antonio das Mortes också. Randal Johnson berättar i sin bok ”Antonio das Mortes” (1998) att Rocha tidigt hade intervjuat en poliskommissarie i Bahia, som hette José Rufino och som stridit mot Lampião och även dödat dennes arvtagare Corisco. Rufino blev förebild för Antonio, och i Rochas tidigare film ”Svart gud, vit djävul” får man se hur Antonio dödar denne Corisco. Men Rufino hade också hört talas om en sentida cangaçeiro vid namn Zé Crispin, som skulle ha påträffats i Pernambuco. Denne skulle kunna vara förebild för Coirana.

    Nog kan man känna en stor tröstlöshet inför den värld Rocha målar upp. De fattiga riskerar antingen att bli dödade av rebeller eller av militär och polis – eller också tvingas de intill döden att underkasta sig någon extrem religiös ordning. Hämnd tycks vara den enda bärkraftiga ideologin och vreden är alltid helig. De som inte kan hoppas på en plats i vare sig nuet eller historien kan kanske hoppas på en plats i mytologin. Och där kvittar det om man är ond eller god.

    Rocha gjorde ytterligare åtta filmer, hans sista blev den besynnerliga ”A idade da terra” (Jordens tidsålder), där han försökte bryta sönder all sekventialitet; filmens 16 rullar kan visas i slumpmässig följd. Här tycks Rochas religiösa symbolik ha drivits till sin spets: inte mindre än fyra Kristusgestalter förekommer. Filmen fick ett mycket blandat mottagande, många ansåg den obegriplig. De flesta kritiker är dock överens om att Rocha främst lär bli ihågkommen för den mera helgjutna och djupt gripande filmkonsten i ”Svart gud, vit djävul” och ”Antonio das Mortes”.

    Karl-Erik Tallmo
    Journalist och författare

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X