Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet Mytiska flikar i det vardagsvanliga

Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Modernista

74 s.

Jag kan inte låta bli att undra om alla har haft en Jenny Hägg i sitt liv, den där kompisen som man aldrig riktigt visste var man hade. Inte direkt elak, men självklart egoistisk och med en osviklig förmåga att alltid få sin vilja fram. I alla fall är det så jag uppfattar henne, men närvaron i titeln till trots så är Jenny Hägg bara en del av helheten. Ida Sälls debut Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet består av 70 kortkorta numrerade prosastycken och de flesta texterna är små bilder från en till synes ganska vanlig barndom, tiden är 80-tal och tidigt 90-tal.

Jaget i texterna går på barnkalas utklädd till gris, får en guldhamster i julklapp, tillbringar en kall påskhelg i sommarstugan och går på simskola i 16-gradigt Östersjövatten. Perspektivet är det icke-vuxna och språket är enkelt.

Texterna är uppbyggda av korta meningar och ett avskalat observerande av detaljer, där det mesta berättas med samma objektivt registrerande tonfall: ”Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet. Man måste gå igenom där för att komma till toaletten. Hon är så snäll och brösten är fina. Vi spelar tv-spel i vardagsrummet. Jenny Hägg är ett jävla as. Jag blir så himla ledsen hela tiden men visar inget.”

Annons
X

Jagets berättelser varvas med ett slags naivistisk mytologi där Ikaros jagar måsar och helikoptrar och hoppar på ett plan på väg till Cypern. Sjöjungfrun drömmer om skumbad och skaffar sig en guldbikini med fransar när hon blivit vuxen. Kyrkogårdshararna sköter om gravarna och ristar in namnen på gravstenarna med sina vassa tänder. Även på andra ställen öppnas det upp flikar i det vardagsvanliga, men glidningen mellan fantasi och verklighet är odramatisk och tonfallet förblir detsamma.

Ibland får jag känslan av att Ida Säll vill åt ett slags nollpunkt, där det till synes innehållslösa skall laddas just genom frånvaron av det på ytan betydelsebärande. Läsningen igenom väntar jag på att något skall komma och ta plats, pocka på uppmärksamhet och ge sig tillkänna under ytan, men icke. Det berättande barnet bär inte på någon tydlig problematik och det ligger inga svarta avgrundshål och lurar på läsaren. Bilderna blir inte mer än de är och texten avstår konsekvent från att föra läsaren i någon bestämd riktning, vilket paradoxalt nog blir både bokens styrka och dess svaghet.

Ida Sälls prosa rör sig inte i de stora åthävornas och explosionernas rymder, men den knappa och konstaterande texten får ibland silverkanter av en lakonisk vändning här eller en oväntad nyansförstärkning där, vilket slår an en tilltalande grundton. Däremot kan jag inte säga att det väcker några starka känslor hos mig som läsare, snarare en svårdefinierad och lite sval attraktion − ett tillstånd som inte är utan fördelar.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X