Myter om Chopin står i vägen för hans musik

Idag är det tvåhundra år sedan Chopin föddes. Länge har hans musik tolkats utifrån myter om hans livshistoria: svag, sjuklig, feminin. Numera ser man en kraftfull kompositör, vars verk spänner över flera genrer.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Det enda kända fotografiet av Chopin. Troligtvis taget 1849 av Louis-Auguste Bisson.

Annons

Den tjugoettårige Frédéric Chopin blev 1831 erbjuden pianolektioner av pianisten och kompositören Friedrich Kalkbrenner (1784-1849). Chopin beundrade Kalkbrenner och hade tillägnat honom sin pianokonsert i e-moll, men han ville inte bli en kopia av den berömde tysken. Chopin skrev självsäkert i ett brev att hans önskan var att skapa sig en ny värld. Till stor del hade han redan lyckats. Den nyinflyttade polacken hade kommit till Paris med säregna harmionier och rytmiska egenheter från polsk folkmusik, och han var redan väl inarbetad i den genre som brukar kallas Stile Brillante, den publiktillvända stil där man ofta tog redan kända melodier som varierades med virtuos akrobatik. Chopin älskade opera och inspirerades av den italienska Bel Canto-traditionen vilket är tydligast i hans nocturner. Sin pianoteknik hade Chopin utvecklat i stort sett själv, och det är nog en förklaring till att hans 24 etyder (Op. 10 och 25) blev så nydanande med hårresande svårigheter som är oupplösligt förenade med stor musikalitet.

Chopin saknade fysisk kraft, och han var tidigt medveten om att han hade svårt att göra sig hörd i stora konsertlokaler. Dessutom tyckte han inte särskilt mycket om konsertpubliken och hans offentliga framträdanden blev inte fler än ett femtiotal. Därmed valde Chopin bort försörjning som turnerande virtuos, men han lyckades bli pianoläraren på modet i Paris, kunde ta betalt därefter och tjänade en del på utgivning av sina kompositioner. Han fick draghjälp av Robert Schumanns recensioner där hans utrop: ”Hatten av mina herrar, ett geni!” har citerats sönder och samman i Chopinlitteraturen. Han fick också ambassadörer som spelade Chopin offentligt. Tveklöst viktigast var Frans Liszt som ofta framförde mazurkorna och etyderna och därmed såg till att Chopin tidigt hamnade på en framväxande pianistrepertoar. Chopin hade tillägnat Liszt etyderna Op. 10, och var till och med avundsjuk på Liszts sätt att spela dem.

Annons
Annons
Annons