X
Annons
X
Recension

Aprils frusna blommor Mytens och det förflutnas ofrånkomlighet

Ismail Kadaré är Albaniens litterära lejon med världsrykte. Trots att han av somliga beskylls för opportunism, eftersom han fick publicera sig under Enver Hoxhas diktatur - och det är bekant att Albaniens ledare inte tolererade vare sig dissidenter eller samisdatverksamhet - nämns han ofta som kandidat till Nobelpriset. Det är inom parentes sagt lätt för de skonade att fordra hög politisk moral av andra. Värre är att han försvarar sin något tvehågsna inställning till diktaturen med påståendet att ”inre frihet inget har med den yttre att göra”, en åsikt som Imre Kértesz kanske skulle ifrågasätta.

Hans debut 1962 skedde med en murbräckas eftertryck. "Den döda arméns general" har under de fyra decennier som förflutit sen publiceringen behållit sin fräschör och genomslagskraft, inte minst genom översättaren Britt Arenanders insats (via franskan). På ett plan är romanen en saklig skildring av en bisarr (och fiktiv?) tilldragelse i Albaniens nutidshistoria, då en italiensk general med sin ledsagare och tolk, sin Vergilius skulle man kunna säga, övervakar och leder exhumeringen av tiotusentals italienska soldaters stoft. De som föll under ett av världens onödigaste krig, Mussolinis fälttåg som inleddes mot Albanien den 7 april 1939, skulle nu återbördas till fosterjorden.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X