Annons

Eva Eriksson:Myten om Sveriges rasistiska arkitektur

Går det verkligen att dra ett rakt streck mellan rasbiologin, 1930-talets funktionalistiska arkitektur och 1960-talets miljonprogram? I så fall måste man hoppa över det viktigaste skedet i 1900-talets svenska bostadshistoria, vilket också Per I Gedin gör sig skyldig till i boken ”När Sverige blev modernt”.

Publicerad
Buss kör längs nyuppförda Tensta allé, 1971.
Buss kör längs nyuppförda Tensta allé, 1971. Foto: Lennart af Petersens/Stockholms stadsmuseum

Funktionalismen förknippas ofta med raka linjer och trista lådor. Men vad var den egentligen och vad har den spelat för roll i svensk arkitekturhistoria? I en bok som utkom i höstas och som belönades med Stora fackbokspriset för 2018, ”När Sverige blev modernt” (Albert Bonniers Förlag), gör Per I Gedin anspråk på att utreda den frågan. Formellt är det en biografi om konsthistorikern Gregor Paulsson, som spelade en central roll inom den svenska designvärlden som företrädare för dåvarande Svenska slöjdföreningen under mellankrigstiden. Men i grunden handlar det mest om funktionalismen, det vill säga den internationella modernismen, som fick sitt genombrott i Norden genom Stockholmsutställningen 1930.

Buss kör längs nyuppförda Tensta allé, 1971.

Foto: Lennart af Petersens/Stockholms stadsmuseum Bild 1 av 2

”När Sverige blev modernt” tilldelades Stora fackbokspriset 2018 av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse.

Foto: Johanna Hanno Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons