Annons
X
Annons
X

Myten om Marianne Höök

Det blonda pennskaftet skrev och skrev. Men leva orkade Marianne Höök bara i 51 år. Nu kommer Annette Kullenbergs biografi om den skarpa journalisten som intervjuade shahen av Iran för SvD, älskade fina kläder – men som ingen riktigt kände.

Annette Kullenberg och Mariannen Höök.
Annette Kullenberg och Mariannen Höök. Foto: FREDRIK PERSSON/SCANPIX.

När vi bestämmer tid för intervju står Annette Kullenberg i ett trapphus i Stockholm. Hon har fått korrekturet på Marianne Hööks samlade texter, som kommer i slutet av november.

–Det är över 800 sidor, jag behöver en resväska till det, pustar hon och undrar var taxin till ABF-huset har tagit vägen.

Hon har burit runt på sin väninna Marianne Höök i fem år, inte för antologin utan för biografin som kommer i dagarna: Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet.

Annons
X

Omslaget visar en leende, elegant Marianne Höök. Den sida som många kände till. Men så fanns också den mörka och övergivna. Den som nog påverkades av att hennes mamma begick självmord på Järnvägshotellet i Stora Kil när dottern var ett halvår. Den som inte stod ut med att åldras. Den som fick henne att försöka ta livet av sig. Och 1970 till slut lyckas.

För boken har Annette Kullenberg intervjuat åtskilliga som kände eller hade träffat ”det blonda pennskaftet”, allt från hennes barn till Harriet Andersson, Lars Forssell och Harry Schein.

När vi väl ses, på hotellet Clarion vid Skanstull, och Annette Kullenberg har beställt in sin favorit­champagne förklarar hon att hon inte minns hur de träffades. Hon gissar att det var i något sammanhang med andra journalister, ­eftersom de jobbade på samma tidningar, Veckojournalen, Svenska Dagbladet, Vi och Aftonbladet.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    –Vi gillade båda inredning, mode, smycken och konst och visste vad dålig smak var. Det var lätt för oss att umgås. Och hon hade behov av att vara med människor som inte förtalade henne.

    Annette Kullenberg upplevde att Marianne Höök var mycket trevligare mot henne, som var över 20 år yngre, än vad andra kvinnliga journalister var. Bang hälsade inte ens på henne.

    –Jag var skild och hade barn när jag kom till Veckojournalen. Bang var van att vara Sveriges enda ensamstående kvinnliga journalist med barn. Och hon såg ju ut som ... Det var kanske inte hennes främsta intresse att se tilltalande ut, konstaterar hon med ett hest skratt.

    Det var först i arbetet med biografin som Annette Kullenberg blev varse hur lite hon – liksom de flesta – kände sin omsusade väninna. Marianne Höök pratade inte ens om sina två barn. Och avslöjade heller aldrig sina svarta tankar för henne.

    –Allt i hennes liv var komplicerat. Utom när hon och jag gick på Oscar Bergs konditori på Regeringsgatan. Annars var hennes relation till fadern komplicerad. För att inte tala om hennes relationer till sin styvmor och till barnen. Och hennes relationer till männen – hur många de var vet jag inte!

    Vad har varit svårast att förstå?

    –Det skulle vara övermaga att utnämna mig till någon som förstår henne. Men: Vilka vänner hade hon egentligen?

    Hon fortsätter:

    –För att förstå allt hon skrev och det hon sa i radio måste man känna till hennes liv. Det är förresten imponerande, men nästan ofattbart, att hon kunde producera så mycket under så kort tid.

    Varför var hon så produktiv?

    –Hon var väldigt kreativ. Dessutom behövde hon ständigt pengar. Fast det var nog till viss del också arbetsnarkomani. Man får en känsla av att skrivandet var en flykt. Hon ville väl komma ifrån sin inre ångest.

    Något som påpekas av flera ­ i boken är att hon en gång plankade en filmrecension från amerikanska Time. Att det blev så stort ser Annette Kullenberg som ett bevis på en otrolig småaktighet och avund och på att ingen begrep hennes problem.

    –Det var nog mest lite pikant för henne. De verkligt allvarliga problemen hade helt andra ­dimensioner.

    En röd tråd är annars att Marianne Höök ville skriva romaner och pjäser, men inte lyckades. Annette Kullenberg sätter nästan kaffet i halsen när jag undrar varför det aldrig blev en roman.

    –Ett författarskap handlar om att kunna ge av sitt eget liv och sina egna erfarenheter. Kan man inte komma över den psykologiska gränsen är det omöjligt. Fast hon kanske trodde att hon kunde det!

    I biografin påstås också att Marianne Höök hade ett förhållande med dåvarande statsministern, Olof Palme. Precis som Annette Kullenberg aldrig tvekade att gräva i sin väninnas liv, var det inget hon drog sig för att avslöja.

    –De flesta kände ju till det! Det fanns till och med små vita lappar på lyktstolparna, både vid Norrmalmstorg och vid Stureplan, med texten ”Marianne har ihop det med Olof Palme”. Det var ganska förskräckligt. Men vi talade aldrig om det.

    –Jag berättar ju i biografin att hon ville att Olof Palme skulle ­officiera vid hennes begravning. Hon levde på så många sätt i en fantasivärld!

    Att intresset för Marianne Höök är stort har hennes levnadstecknare redan erfarit. Tillströmningen till ABF förra veckan var så enorm att hon fick ge ytterligare ett föredrag direkt efteråt.

    –Det är Marianne Höök-feber. Det är väl både jag och Marianne Höök som drar, säger hon och rör runt i den crème brûlé som hon har beställt in.

    Till sist: Varför blev hon så mytomspunnen? Annette Kullenberg funderar.

    –Det kan ha sin grund i att hon på många sätt regisserade sitt eget liv. Och i hennes sätt att leva och att dö så pass ung, att vara så vacker och så omskriven och så skicklig inom sitt yrke ... Fast det var inte så att hon själv arbetade på att bli en myt. Så var det inte.

    Annons
    Annons
    X

    Annette Kullenberg och Mariannen Höök.

    Foto: FREDRIK PERSSON/SCANPIX. Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X