Annons

Carl Rudbeck:Myten om ett muslimskt övertagande

Idag hörs åsikten att muslimer håller på att ta över hela Europa, tidigare har det varit andra invandrargrupper som oroat. Två nya böcker visar att talet om en ”muslimsk flodvåg” bygger på missuppfattningar och myter.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Böneutrop i Fittjamoskén.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1

Böneutrop i Fittjamoskén.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1
Böneutrop i Fittjamoskén.
Böneutrop i Fittjamoskén. Foto: Tomas Oneborg

Domedagscenarierna har på sistone stått som spön i backen: Den västerländska kulturen, Europa som civilisation, håller på att gå under. De muslimska massorna väller okontrollerat in över våra gränser. Europa håller på att i rasande fart förvandlas till Eurabia. Profetens härskaror har tidigare stoppats, vid Poitiers på 700-talet och något millennium senare utanför Wien, men i dag använder islam inte längre vapen utan massinvandring för att göra Europa till en del av Maghrebregionen. Där kyrkor en gång stod kommer vi att se minareter, kvinnorna kommer i bästa fall att bära hijab, huvudduk, och i värsta fall niqab eller burka. Sharian, den gudomliga lagen, kommer att tränga ut den sekulära lag inför vilken vi alla är lika.

Annons
Annons

Politiska partier har gjort rädslan för islam och muslimer till inslag i sina partiprogram och hävdar att Europa och dess ledare inte längre har mod att stå emot denna accelererande invasion av främlingar. Och om de plötsligt skulle få detta mod är det redan för sent eftersom muslimernas födelsetal påstås vida överträffa andra gruppers. Dessutom sägs de nya invandrarna utgöra ett slags femtekolonn: de förblir mera lojala mot islam eller sitt gamla hemland än mot sitt nya land.

De alarmistiska rösterna är många och kommer i olika former. Många är vulgära och så öppet fördomsfulla att de är ganska lätta att avfärda. Andra är försåtligt civiliserade på ytan, men så fort man skrapar på den framträder ett slags chauvinism som döljer en djup fördomsfullhet, som ofta går hand i hand med avgrundsdjup okunnighet. Den mest salongsfähiga i denna krets heter Christopher Caldwell. Han avslutar sin omdebatterade bok ”Reflections on the revolution in Europe” så här: ”Islam är en storartad religion som också under vissa perioder under seklernas gång har varit en ärorik och generös kultur. Men alla fromma ord till trots så är den inte i någon mening Europas religion och den är inte i någon mening Europas kultur. När en osäker, formbar, relativistisk kultur möter en som är förankrad, självsäker, och stärkt av gemensamma doktriner, är det vanligen den förra som ändrar sig för att anpassa sig till den senare.”

Men den islamfientliga diskurs som ofta går ett steg längre och blir muslimfientlig får allt oftare mothugg. Två nya och helt olika böcker visar hur missriktad, ohederlig och illa genomtänkt denna propaganda är. Därmed inte sagt att islam, som somliga muslimer verkar önska, ska vara skyddad från också hårdhänt kritik och satir. Islam och muslimer får lov att finna sig i att deras religion och deras övertygelse här i väst behandlas på samma sätt som man alltsedan upplysningens dagar har behandlat kristendomen. Det är inget särskilt med islam, den är en religion, en världsåskådning, bland många andra.

Annons
Annons

I sin på solida empiriska data byggda bok Myten om den muslimska flodvågen. Är västvärlden hotad av invandrarna? (översatt av Lars Ohlsson, Karneval förlag) går den kanadensiske journalisten Doug Saunders grundligt igenom Eurabia-propagandan och visar att den till stora delar bygger på missuppfattningar, överdrifter och vanföreställningar. Fakta talar inte för att Europa snart ska se en muslimsk majoritet. Det finns inget som tyder på att vi snart ens skulle komma i närheten av en sådan. Visserligen är alla siffror osäkra men om nuvarande trender håller i sig skulle Sverige ha cirka 15 procent muslimer vid mitten av innevarande århundrade. Något liknande gäller också USA där man räknar med att den muslimska gruppen om 20 år kommer att vara ungefär lika stor som den judiska eller som medlemstalet i Episkopalkyrkan.

Om man försöker att se ännu längre fram i tiden ”skulle man kunna tänka sig att muslimer blev en europeisk majoritet vid någon tidpunkt, kanske före slutet av 2100-talet. Men för att tro det måste man anta ytterligare två saker: att muslimer föder fler barn och fortsätter att skaffa stora familjer även efter sin utvandring”. Saunders visar att de flesta tecken tyder på att så inte kommer att ske; skillnaden i födelsetal kommer successivt att minska när muslimska kvinnor alltmer integreras i väst, när de skaffar sig utbildning och arbete. Dessutom är demografiska förutsägelser om hur vår värld ska se ut om mer än 150 år ganska meningslösa.

Men detta räcker inte för att lugna alla som fruktar islam och i muslimer ser farliga inkräktare i det tidigare förment så homogena Europa. Muslimerna sägs förakta det svaga dekadenta Europa och nära drömmar om att införa islamsk lag med dess ofta grymma straff. De isolerar sig i ghetton där deras reaktionära värderingar tillåts spira. Visst går det att hitta sådana röster; imamer i England har predikat ett oförsonlighetens budskap. Men dessa imamer hör till de spektakulära och högljudda undantagen. Saunders menar att ghettoiseringen snarare beror på ekonomisk utsatthet än muslimers vilja att isolera sig från samhället i övrigt. I USA ser bilden helt annorlunda ut. Muslimerna tillhör de bästa utbildade grupperna, med åtföljande hög lön.

Annons
Annons

Det är sant att många ungdomar som bränt bilar i europeiska förstäder under senare år är muslimer men det finns inget som tyder på att de skulle ha gjort det på grund av islam. Det är sociala och ekonomiska faktorer som ligger bakom, inte religiösa.

Naturligtvis kommer terrorismen på tal, men också här talar statistiken ett språk som undergräver många gängse uppfattningar: ”Fakta talar sitt tydliga språk. Över hela den västliga världen ligger muslimernas stöd för våld och terrorism som bland befolkningen i sin helhet.” Inte heller är sharia den fara som somliga vill göra den till, även om Saunders här kanske tar lite lätt på saken. Sharian tillämpas antagligen redan i Europa när det gäller familjerätt, till exempel i frågor som rör arvs- och äktenskapslagstiftning. Som god liberal ser Saunders inget problem med detta så länge båda parterna frivilligt accepterar domstolens utslag. Men här är han inne på en riskabel väg. Vem kan avgöra om det är frivilligt eller om en part, då vanligen den kvinnliga, har utsatts för påtryckningar? Säkrast är nog trots allt att ha en sekulär lag som gäller för alla alltid och överallt.

I ett par kapitel visar Saunders hur de farhågor som i dag möter muslimer har mött tidigare invandrargrupper som judar och irländare. Man menade att de aldrig skulle kunna bli pålitliga och lojala medborgare i sina nya hemländer. Man klandrade dem för att vilja följa sina egna exotiska lagar och seder eller för att ha sina djupaste lojaliteter på annat håll. Så sent som på 1950-talet utprånglades en vulgärpropaganda som varnande amerikanska folket att rösta på John F Kennedy. En katolik i Vita huset skulle säkert ta order direkt från Rom och ersätta konstitutionen med kanonisk lag. I dag kan vi knappt tro att människor på allvar trodde på sådant. Om femtio år, och antagligen långt dessförinnan, kommer nog den islamofoba propagandan att låta lika befängd.

Annons
Annons

Anne Norton, som är statsvetare vid University of Pennsylvania, kommer i sin On the Muslim question (Princeton University Press) till ungefär samma slutsatser som Saunders, men gör det på ett annat sätt. Där Saunders litar på statistik litar Norton på politisk filosofi. Hon använder medeltida muslimska filosofer som al-Farabi för att visa att de som vill reducera islams historia till fundamentalismens inte vet vad de talar om. Hos denne tänkare från 900-talet hittar hon en föregångsman som såg staden som en plats där vitt skilda människor och kulturer möttes. Han var ”en rotlös kosmopolit, en av oss”. Hon citerar Leo Strauss som för länge sedan påpekade att vi här i väst har blivit intellektuellt mycket fattigare genom denna medvetna glömska av de stora muslimska och judiska tänkarna. Men också här är förändring på gång, inte minst genom Strauss själv och böcker som Nortons håller okunnigheten på att ersättas av för alla parter berikande kunskaper.

Vad som sker i Europa och USA fyller Anne Norton med både skräck och förundran. Abu Ghraib och Guantánamo blir de konkreta exemplen på hur muslimen förblir ”den andre”, den ständiga faran som hotar alla, inte bara genom spektakulära terrordåd utan genom sin blotta närvaro.

Hon hittar dessa fördomar inte bara hos invandrarfientliga partier och hos personer som Geert Wilders, utan också hos aktade filosofer som Jacques Derrida och Slavoj Zizek. När ansedda politiker som David Cameron dömer ut multikulturalismen så dömer han i själva verket ut islam. Muslimer sorterades efter hur nära de står Camerons egna värderingar. Den franska lag som förbjuder slöja på vissa offentliga platser tolkar hon som riktad mot islam.

Annons
Annons

Hon går hårt åt den amerikanska författaren Paul Berman som i uppmärksammade skrifter har attackerat den muslimske teologen Tariq Ramadan. Dennes stora brott tycks vara att hans morfar hette Hasan al-Banna och grundade Muslimska brödraskapet. Norton påpekar ironiskt att det skulle anses ”högeligen excentriskt” att klandra John Rawls eller Alexis de Tocqueville för något som deras farfar eller morfar har skrivit.

Hon påpekar att muslimen, fienden som vill beröva oss våra rättigheter, nu används som förevändning för att tvinga oss att överge våra friheter och vår livsstil. ”Folk försvarar sin frihet genom att köa som boskap vid flygplatsernas säkerhetskontroll, genom att rösta för ännu större befogenheter för en redan påträngande stat att övervaka oss.”

Dessa ord skrevs innan Edward Snowden avslöjade den fulla vidden av övervakningsstaten. Så den muslimska frågan, i alla fall sedd i Anne Nortons perspektiv, blir en knutpunkt där en mängd av dagens mest brännande problem sammanstrålar: kultur, ras, sex, etik, filosofi, teologi och politik, hierarki och underordning. Inte undra på att den är kontroversiell och ger upphov till debatter som hittills har utmärkt sig mer för sitt höga tonläge än för sina rationella argument.

Men allt är inte mörker och fördomar. Både Norton och Saunders betonar att muslimerna i dag vanligen är ett helt oproblematiskt inslag i våra storstäder. Alla som bor i sådana har dagliga möten med människor som kommer från jordens alla hörn och som dyrkar olika gudar eller ingen gud alls. Fortsätter det så kommer den muslimska frågan snart inte längre vara någon fråga och ”den muslimska flodvågen” knappt ens en krusning på historiens yta.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons