Annons

Per I Gedin:Myten om den välvilliga funktionalismen

Stockholmsutställningen 1930 är en milstolpe i den svenska arkitekturhistorien, och den moderna estetik som introducerades där hyllas ofta. Men det går inte att komma ifrån att den människosyn som genomsyrade funktionalismen var nära besläktad med tidens fascistiska idéer.

Under strecket
Publicerad

Arkitekterna bakom funkismanifestet ”Acceptera”: Sven Markelius, Uno Åhrén, Gunnar Asplund, Eskil Sundahl, Wolter Gahn och Gregor Paulsson.

Foto: Albert Bonniers FörlagBild 1 av 2

Herr Medelson på Stockholmsutställningen 1930.

Foto: Albert Bonniers FörlagBild 2 av 2

Arkitekterna bakom funkismanifestet ”Acceptera”: Sven Markelius, Uno Åhrén, Gunnar Asplund, Eskil Sundahl, Wolter Gahn och Gregor Paulsson.

Foto: Albert Bonniers FörlagBild 1 av 1
Arkitekterna bakom funkismanifestet ”Acceptera”: Sven Markelius, Uno Åhrén, Gunnar Asplund, Eskil Sundahl, Wolter Gahn och Gregor Paulsson.
Arkitekterna bakom funkismanifestet ”Acceptera”: Sven Markelius, Uno Åhrén, Gunnar Asplund, Eskil Sundahl, Wolter Gahn och Gregor Paulsson. Foto: Albert Bonniers Förlag

Stockholmsutställningen 1930 anses allmänt stå för modernismens genombrott i Sverige. Den kom i rätt ögonblick. Sverige befann sig mitt i utvecklingen från ett av Europas fattigaste länder till det rikaste. 1928 hade Per Albin Hansson lanserat ”Folkhemmet”, som en ­begynnelse för det som skulle bli välfärdssamhället. Den största utmaningen var att bygga bostäder för de mindre bemedlade, som ofta bodde i undermåliga lägenheter, med torrdass och råttor på gården. 

Stockholmsutställningen gav en lösning genom lanseringen av funktionalismen, som hade sitt ursprung i Tyskland. Denna riktning representerade moderniteten och ville inte bara utforma byggnader och stadsplaner, utan förändra hela samhället. Begrepp som rationalitet, renhet, sol, luft, hygien och positivism passade inte bara in på arkitekturen, utan på ett nytt sätt att leva. De ledande personerna för Stockholmsutställningen, Gregor Paulsson, Sven Markelius och Uno Åhrén, formulerade dessa tankar till en ideologi, som skulle påverka hela samhället. Till stora delar lyckades man med detta. 

Annons
Annons

Sedan dess har Stockholmsutställningen 1930 ikoniserats och mytologiserats, och all problematik som följer med en så genomgripande samhällsförändring avvisats av arkitekturskribenter (se Eva Erikssons understreckare ”Myten om Sveriges rasistiska arkitektur” 18/2 för ett färskt exempel). När jag skrev min bok om Gregor Paulsson, som var drivande bakom Stockholmsutställningen, fann jag drivkrafter som var djupt problematiska och som jag har undersökt i min bok ”När Sverige blev modernt” (2018). Där har jag bland annat sökt klarlägga vilken människosyn funktionalismens ideologer hade, något som man tidigare inte intresserat sig för. 

Funktionalisterna nöjde sig inte med att skapa ny arkitektur – byggnaderna skulle också medverka till att skapa ”Den nya människan”. Man förvandlade en arkitekturriktning till en ideologi. Ivar Lo-Johansson har berättat om hur han som besökare på utställningen sökte efter denna nya människa, ”den nya arkitekturen skulle föda den nya livskänslan. De blanka maskindelarna, en saklig möbel, ett perspektivfönster skulle påverka människorna” så att deras ”känslor och tankar blev öppna och genomskinligt klara” (”Författaren”, 1976).

Stockholmsutställningen var oerhört populär, med rekordartade fyra miljoner besökare. Där fanns områden för olika förlustelser, restauranger, konsthantverk och, viktigast av allt, en bostadsavdelning med modernistisk arkitektur. Utställningens största succé var dock en ­paviljong som kallades Svea Rike. Inte mindre än 300 000 personer besökte den. Paviljongen hade utomstående sponsorer varav åtminstone två efter 1933 blev aktiva nazisympatisörer. Föreståndare var Herman Lundborg, grundaren av Statens rasbiologiska institut. Institutet var väl förankrat i det svenska samhället. Det hade bildats 1922 med stöd av både socialdemokraten Hjalmar Branting och högerledaren Arvid Lindman. 

Annons
Annons

Herr Medelson på Stockholmsutställningen 1930.

Foto: Albert Bonniers FörlagBild 1 av 1

Utställningen var just en hyllning till Den nya männi­skan, där enligt författaren Lubbe Nordström i katalogförordet ”den forna bekväma småborgliga typ” har ersatts av ”en ny spänstig, både kroppsligt och andligt tränad, nationell typ”. Utställningen hyllar Den nya människan i form av skulpturer i övernaturlig storlek av vackert skulpterade nakna män och kvinnor, som håller små barn upp i luften, på ett sätt som påminner om Hitlers favoritskulptör Arnold Breker. I en annan lokal fanns kartor över ”rasrena” svenskar, framför allt från Dalarna, som alla var framstående medborgare – höga officerare och justitieråd, som jämfördes med bilder av lägre stående ”raser” som ”ostbalter”, ”svenska valloner” och ”lappar”. 

Samtidigt med hyllandet av rasrena svenskar ingick i utställningen en presentation av ”Herr Medelson”, som utstrålar förakt för dem som inte passar in i det nya idealet. Han visas upp i bild och skulptur som en liten rund herre som hellre sitter på läktaren på idrottstävlingar än motionerar, ägnar sig åt ”allmänt smörgåsbord”, gärna dricker en grogg eller två och är en ”toffel” hemma. Han är för tydlighetens skull omgiven på bilden av en löpare och en backhoppare, av bästa ariska utseende. Hur viktig denna utställning var belyses av att initiativet till den togs hemma hos Gregor Paulsson och att både han och Gunnar Asplund satt i styrelsen för Svea Rike.

Herr Medelson på Stockholmsutställningen 1930.
Herr Medelson på Stockholmsutställningen 1930. Foto: Albert Bonniers Förlag
Annons
Annons

Att denna människosyn inte var isolerad bekräftas av Alva och Gunnars hyllade bok ”Kris i befolkningsfrågan” som kom ut 1934. Där anvisar författarna åtgärder för att ”stegra folkmaterialets kvalitet”, både genom att genom sterilisering minska antalet individer som bär på olämpliga ärftliga egenskaper, och att genom ”positiv eugenik /…/ främja individer med särskilt önskliga egenskaper”, det vill säga ”selektiv avel”. Till ”icke önskvärda individer”, räknades ”schizofrena, manodepressiva, tattare och de som förde ’ett lösaktigt leverne’, etc”. Man skiljer också på mindre önskvärda individer som kan användas till ”kanonföda” och fullvärdiga människor. (Man steriliserade 67 000 personer fram till 1976) 

Denna människosyn medförde också ett perspektiv ovanifrån. De som flyttade in i de nya bostäderna tillfrågades inte om sina önskemål, utan man ansåg att de skulle lära sig att bo där även om de inte gillade det. De nya bostäderna var avsedda för Den nya människan. Gunnar Myrdal skrev: ”Människorna måste vänjas vid att borsta tänderna och äta tomater, innan de kom att uppskatta det slagets konsumtion, och likadant är det med förnuftigt anordnade bostäder.”

Detta perspektiv ovanifrån lanserades till betydande del av den modernistiske arkitekten Le Corbusier. När han 1928 grundade en förening för modernistisk arkitektur, CIAM, var Sven Markelius och Uno Åhrén – både ledande initiativtagare till Stockholmsutställningen – medgrundare. Le Corbusiers idéer för stadsplanering var byggandet av stora separerade hus, så att sol, ljus och luft fick fritt tillträde. För att åstadkomma detta skulle äldre bebyggelse rivas till grunden. Någon småhusbebyggelse ville han inte veta av. Trädgårdsstäder var endast till för de besuttna; visserligen, skriver han, ”upptar villan, mitt hus, mitt egna hem med dess frukt- och grönsaksträdgård och dess vårdträd, de flesta människors hjärtan och tankar”, men det duger endast för rika människor. Vanliga människor har inte tid för sådant: ”Trädgårdsstaden leder till individualism /…/ ett förintande av den kollektiva viljan”. Walter Gropius, föreståndare för den funktionalistiska Bauhausskolan, instämde och menade att arbetare inte hade råd att bo i småhus, villor var reserverade för de välsituerade.

Annons
Annons

Denna funktionalistiska ideologi blev ledande för stadsplanering och bostadsbyggande i Sverige. Efter att den hade lanserats av Stockholmsutställningen 1930 fick den sitt manifest i boken ”Acceptera” 1931, där författarna bland annat var Gregor Paulsson, Sven Markelius och Uno Åhrén. Ideologin formaliserades sedan i Bostadssociala utredningen 1933–47 med Uno Åhrén och Gunnar Myrdal som ledamöter. Utredningen ledde till en imponerande utveckling där allt fler boende fick tillgång till moderna bostäder med badrum och välutrustade kök, men också till områden och bostäder med sociala problem och vantrivsel med miljonprogrammet som yttersta konsekvens.

Funktionalismen som ideologi inte bara hyllade storskalighet och rivningar, man motarbetade direkt hantverk och småskalighet. Gregor Paulsson gjorde allt för att förminska konsthantverkets roll i Stockholmsutställningen där han till och med försökte hindra möbelarkitekten Carl Malmsten att delta med sina utsökta hantverks­tillverkade produkter. Efter en häftig tidningspolemik förvisades Malmsten till slut till en särskild avdelning, som kallades ”Lyxmöbler” – en nedsättande benämning i detta sammanhang. I funktionalismens ideologi ingick att enbart verka för industriprodukter och därmed skapa en smakens likriktare. Som Paulsson skriver: om man ”kunde få till stånd enhetlighet i produktionen” skulle man få ”enhetlighet över formen i hela samhället”. 

Det hade inte behövt bli så. Före Stockholmsutställningen fanns det starka krafter som ville verka för en småskalig stadsplanering i österrikaren Camillo Sittes anda. Dit hörde Per Olof Hallman som var chef för stadsplanekontoret i Stockholm 1921–27 där han ritade områden som Lärkstaden och Röda bergen. Eller Albert Lilienberg som först var stadsplanearkitekt i Göteborg, där han bland annat var ansvarig för Lorensbergs villastad och Landala egnahem och sedan i Stockholm där han ritade Fredhäll och Norra och Södra Ängby. 1944 tvingades han bort i förtid från sin post för att ersättas av Sven Markelius. Uno Åhrén fick en liknande maktposition som stadsplanechef i Göteborg, sedan som chef för Riksbyggen några år, för att slutligen bli professor i Stadsbyggnad på KTH, där han påverkade generationer av blivande arkitekter. Därmed hade de två kraftfullaste förespråkarna för funktionalismens ideologi fått betydelsefulla maktpositioner.

Annons
Annons

Funktionalisterna började ganska tidigt inse bristerna i sina idéer. Åhrén skriver 1942: Man förbisåg att områden med ”idel uppradade lamellhus /…/ lätt blev enformiga och tråkiga. Faktorn trevnad vart i hastigheten för litet observerad”. Sven Markelius säger i ett föredrag (odaterat): ”Ibland är jag tvungen att hålla med kritiken om att trettiotalets arkitektur är ful, kall och omänsklig”, den har givit upphov till en ”inhuman” arkitektur där man bortser från ”den estetiska och mänskliga delen”. När Gregor Paulsson får se Le Corbusiers berömda hus i Marseille med 337 lägenheter för cirka 1 000 personer blir han chockad: Det har ju byggts ”utan hänsyn till individen”. Insikten hade dock kommit för sent – bollen hade satts i rullning. 

Funktionalismen som den skapades på Stockholmsutställningen 1930 har sedan dess knappast ifrågasatts – tvärtom är kritik inte välkommen bland majoriteten av arkitekter och arkitekturskribenter. Nu är det utan tvekan dags att problematisera och ifrågasätta funktionalismens ideologi.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons