Annons

Jeana Jarlsbo:Myten om Babel från katastrof till språkglädje

FÖRSTÅELSE Första Mosebokens berättelse om Babels torn fortsätter att fascinera. Litteraturvetaren Sylvie Parizet har i modernismens omtolkningar funnit både vansinne och språklust i idén om ett gemensamt språk.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Babelmyten har under seklernas lopp haft en stark fascinationskraft på åtskilliga författare, konstnärer och filosofer. Betraktat ur detta perspektiv framstår 1900-talet som en guldålder: Jorge Luis Borges, Franz Kafka, John Dos Passos, Paul Auster, den franske poeten Pierre Emmanuel med flera har genom omtolkningar gett denna myt nya djupdimensioner.

I vår kollektiva föreställningsvärld associeras berättelsen om den ofullbordade tornbyggnaden i Babel allt som oftast med förlusten av det mytiska tillstånd då människorna på hela jorden talade samma språk. I Första Moseboken berättas det att människorna fann en dal i Shinar, där de bosatte sig. Sedermera ville de bygga en stad, med ett torn som skulle nå ända upp i himlen, så att de slapp vara skingrade över hela jorden. När Herren fick se staden och tornet som människorna byggde sa han: ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.” Och från Babel skingrades de ut över hela jorden. Guds straff för människans måttlöshet blev således språkförbistring och förskingring. Berättelsen om Babel syftar troligtvis på ett 90 meter högt tempeltorn i Babylon, den så kallade Marduk-ziqquraten Etemenanki, ”himlens och jordens grundsten”.

Annons
Annons
Annons