X
Annons
X

Richard Swartz: Mytdödarens tårar i munspelet

Trots att Ernest Gellner föddes efter första världskriget finns det mångnationella habsburgska kejsarriket närvarande som intellektuell referenspunkt i hans verk om nationalismen som fenomen. Det särpräglade med honom är att han kan genomskåda nationalismens lögner, och samtidigt vara djupt känslig för dess förtrollning.

Ernest Gellner (1925–1995).
Ernest Gellner (1925–1995). Foto: IBL

Ernest Gellner var vad fransmännen brukar kalla en pince-sans-rire, en torrolig person. En eftermiddag något år innan hans död satt vi tillsammans på en gräsmatta utanför Salzburg medan jag försökte utröna vilka av hans åsikter som framfördes på allvar och vilka på skämt, de senare som ren provokation för att få ett mått på min dumhet. Jag är inte säker på att jag lyckades med min avsikt; Gellner hade säkert större framgång.

Jag hade sökt upp honom för att höra vad han hade att säga om nationalismen. Den hade kommit att intressera honom ganska sent i livet fastän bara få samtida intellektuella hade bättre förutsättningar än han att förstå den. Gellners judiska familj härstammade från Prag, själv var han född i Paris, men hamnade så småningom i England och Cambridge. Trots att han var född efter första världskriget finns den habsburgska dubbelmonarkin närvarande som intellektuell referenspunkt i mycket av vad han skrev. Det mesta han hade att säga om nationalismen som fenomen finns koncentrerat till två små böcker, Stat, nation, nationalism, (191 sidor, på svenska 1997) och det postuma och sammanfattande verket Nationalism (134 sidor, 1999). De är översatta av Hans Dalén respektive Per Lennart Månsson och utgivna av det lilla förlaget Nya Doxa i Nora.

Intresset kring nationalismen har på senare tid ökat kraftigt, säkert med anledning av kommunismens sammanbrott och den europeiska integrationsprocessen, och till de moderna auktoriteterna på området hör förutom Gellner historiker som Jenö Szücs, Eric Hobsbawm och Elie Kedourie. Själv skulle jag sätta just Gellner i främsta rummet: av rent egoistiska skäl eftersom jag delar de allra flesta av hans ståndpunkter, men också för att han med sådan elegant stringens visar hur nationalismen och nationalstaten uppstår som ett sätt att organisera samhället när tidigare organisationsformer av olika skäl – men främst materiella – blivit oförmögna till det. Gellner är alltså klar över nationalismens karaktär av historisk produkt; men också av konstruktion och av program, dock nästan alltid som svar på mycket faktiska behov.

Annons
X

Denna uppfattning är ingen självklarhet. Här rivs genast en avgrund upp mellan Gellner och dem som menar att nationen eller folket är ett slags gemenskap som alltid funnits där. De senare blir ofta sårade över att få sin nation framställd som ett inte alls särskilt gammalt och inte alls särskilt "organiskt" fenomen, upprörda känslor som Gellner dock menar ofta är äkta och värda all vår aktning även om de råkar ha sin upprinnelse i skrönor eller rena falsarier. Nationalistens kärlek kan visst vara "uppriktig, djup och osjälvisk", skriver Gellner. Trots detta bör man umgås mycket försiktigt med nationalister. Gellner understryker nationalismens expansiva drag, en expansion som ofta blir just aggressiv. Alla som anses höra till den nationella familjen ska förenas, införlivas eller anslutas; innan detta har skett är det nationella projektet oavslutat. Den andra sidan av denna aggressivitet är naturligtvis den kontrakterande, utstötande eller diskriminerande. Plats finns bara för den egna och "rena" nationen. Etnisk rensning är därför en av nationalismens yttersta konsekvenser.

Denna artikel var inflrd i SvD den 30 december 1999.

Trots sin respekt för nationalisternas känslor hittar Gellner ändå ingenting som redan i historiens gryning skulle påminna om en folklig gemenskap, däremot människans förmåga till kultur och organisation. Detta par tycks följa henne genom hela historien medan samma historia är full av stater och nationer som både kommit och gått. Nationalisterna däremot utgår från den eviga existens som egentligen skulle bevisas: dessutom från att det är "naturligt" att leva bara bland sina egna och inte styras av "främmande". Men historien är full av mycket fredliga och harmoniska undantag från detta nationalistiska imperativ och Gellner understryker att det ger upphov till en fråga som nationalister inte förmår besvara tillfredsställande. Om nu den folkliga gemenskapen är själva naturtillståndet, hur kommer det sig då att så många människor – och i alla tider! – ändå har accepterat och fortsätter att acceptera att leva tillsammans med de andra, de främmande?

Nationalistens svar har nästan alltid med sömn att göra. Folk måste först "väckas" till insikt. De skulle "slumra", inte vara "vakna" nog att inse hur det verkligen förhåller sig, inte kapabla att inse sitt eget bästa. Men, som Gellner torrt påpekar, detta liknar alltför mycket Marx föreställning om det "falska medvetandet"; i praktiken inte mycket mer än en liten grupps självpåtagna rätt att få styra och ställa i andras namn.

Vad modern nationalism innebär kan vi se mycket tydligt i det östra Europa efter kommunismens fall. Där kan vi något förenklat urskilja två olika program för att ge makthavarna ny legitimitet: modernisering, med ekonomisk tillväxt som yttersta uttryck, eller det nationella evangeliet. Ofta uppträder de tillsammans och fungerar som kommunicerande kärl – mer av det ena ger mindre av det andra. Praktiken visar att en stor dos av nationalism avslöjar den som förlorarnas ideologi; antingen kör den statens ekonomi i botten eller den bjuds nationen som cirkus när ingen ekonomisk tillväxt genereras i samhället. Till denna grupp av förlorare hör stater som Vitryssland, Serbien, Kroatien och Slovakien.

Den militanta nationalismens samband med utebliven ekonomisk tillväxt kan verka så uppenbart att det förefaller styrka Gellners uppfattning att nationalismen varken är "nödvändig eller universell". Men nationalismen är inte heller någon "ideologisk olyckshändelse" eller tillfällighet utan just en reaktion på samhällets materiella och organisatoriska problem, dock bara under mycket specifika omständigheter och utan att kunna fungera som mirakelmedicin i alla tider. Framgångar för nationalismen i det förflutna är ingen garanti för sådana i framtiden. Föreställningen – omhuldad av många östeuropeiska nationalister – att nationalstaten representerar en historisk fas som varje samhälle av tvingande skäl måste passera innan det kan uppgå i en större gemenskap (som EU), har ingen anhängare i Gellner.

Just nationalismens betoning av jord och rum är en av de faktorer som Gellner menar gör den vansklig som program för ett modernt samhälle. Blod – i meningen släktskap – och rötter är honnörsord för varje nationalist, men om rötter vet vi att de mestadels går ner i jorden, alltså en ganska bondsk föreställning om hemvist. En sådan "jord", upphöjd till nationell fetisch, kommer att binda människorna i en tid då utveckling blir alltmer beroende av rörlighet och fragmentisering. Det amerikanska samhället är väl det bästa exemplet och mycket riktigt verkar där generalangreppet på familjen redan ha inletts, den familj som är själva grundstenen i varje statiskt samhällsbygge. Detta förefaller att vara den mycket logiska konsekvensen av en samhällsutveckling som inte tillåter fasta yrkesstrukturer och där den geografiska rörligheten redan är en självklarhet.

I det östra Europa finns emellertid samhällen som fortfarande bara krusats på ytan av en sådan modernism. Inte oväntat är just de lyhörda för ett nationellt budskap som i allt väsentligt bär förra seklets prägel. Den politiska diskursen domineras där av begrepp som gräns, blod, folk eller ära snarare än globalisering, bytesbalans, nätverk eller simultanförmåga. Särskilt på Balkan kan se vi hur den nationella mytbildningen skaffar sig rötter i en makaber förening av jord och transcendens, av tid och rum. Det förflutna med sina döda tas till hjälp; till exempel serbiska nationalister menar att Serbien är och finns överallt där det råkar finnas en serbisk grav. Nationens mytiska karta blir så mycket större än den geografiska. Med hjälp av en sådan dödskult stakas anspråk i rummet ut samtidigt som de döda själva ger kontinuitet över tiden; att ha varit först eller helst alltid på plats, är som vi redan påpekat en av nationalisternas grundföreställningar. Nationens döda – som i den serbiska myten om slaget på Trastfältet – har dessutom skaffat den en plats i himlen, man får väl förmoda med ärkeänglar som lantmätare uppe bland molnen.

Men dessa föreställningar om himmel, jord och rötter är ytterst levande. När serberna lämnade Sarajevo grävde de upp sina döda och tog dem med sig i kistorna, ett förfarande som tyder på ett mer nationalistiskt än kristligt sinnelag. Dessutom ger det en aning om hur slutgiltigt serberna upplevde nederlaget i Bosnien, även om det naturligtvis går att föreställa sig en situation då de döda återvänder i sina kistor för att på nytt grävas ner på Sarajevos kyrkogårdar, men då ett serbiskt och "rent" Sarajevo.

Flera gånger återkommer Gellner till hur rimligt det egentligen är att allsköns folk eller nationer ges rätt till egna nationalstater. Han har naturligtvis inga illusioner. Ideligen kommer vi som redan har vårt på det torra att konfronteras med sådana krav, vare sig vi vill det eller inte. Men konsekvent genomfört skulle ett sådant program slita sönder all ordning och den klassiske liberalen Gellner är benägen att se politisk stabilitet som mestadels något gott i sig. Förändringar bör om möjligt ske långsamt. Att kräva ändring eller en ordnings avskaffande bara därför att den inte skulle uppfylla en abstrakt princip som till exempel folkens rätt till självbestämmande, vore "absurt", i alla fall lika absurt som att en politisk ordnings blotta existens också skulle ge den legitimitet. Här tycker man sig höra ett eko ur Gellners habsburgska bakgrund; inte oväntat talar han om hur naiv den allmänna euforin varit varje gång mångnationella ordningar avskaffats, som just den habsburgska, eller i våra dagar den sovjetiska eller jugoslaviska.

Nationella konflikter har förorsakat mängder av lidande, men Gellner menar att det är meningslöst att moralisera över detta faktum. I vår värld är på många håll starka krafter i verksamhet som strävar efter en "högkultur" som bara alltför gärna vill undertrycka andra. Men bortom politiken ser verkligheten ofta annorlunda ut – vi kan ta dagens Kroatien som exempel, en stat försvuren det nationalistiska programmet. Den undersåte som inte är "kvalificerad" eller omfattar det är utesluten från mycket av vad den centraliserade nationalstaten har att erbjuda; över sina institutioner kan en sådan stat dessutom bestraffa dem som är eller ställer sig främmande, så att de har att välja mellan att utvandra eller nöja sig med en "smärtsam andra rangens status", för att använda Gellners egen formulering.

Allt detta är sant. Men jag undrar om Gellner inte underskattar möjligheterna för andra klassens medborgare att åtminstone framhärda, och detta bokstavligen därför att de ofta är konkret förbundna med samma jord som nationalisterna själva sällan brukar, bara hyllar i sina mytiska hymner. Just jorden kan vara ett utmärkt skydd mot aggressiv nationalism. I min del av Kroatien, i Istrien, är det jorden som försörjer invånarna. I stort är de självförsörjande. Deras behov av den centraliserade nationalstatens välsignelser är därför ytterst begränsat. Och språk? Det växlar mellan kroatiska, slovenska, italienska och vad de kallar "vårt språk" som är en blandning av alla de andra; vilket de använder sig av är beroende av sysselsättning eller vilket rum i huset de råkar uppehålla sig i. Gemenskap? Men knappast någon i min by har varit i Zagreb, däremot alla i Trieste och de flesta i Venedig. Några har inte ens varit i närmaste grannstad. Gemenskapen, ännu ett av nationalisternas honnörsord, verkar för invånarna i min by att gälla bara inom en radie på så där tio eller femton kilometer från vår kyrkbacke räknat.

Därför hade jag gärna sett att Gellner diskuterat nationalismen också ur ett perspektiv underifrån. Kanske hade då den identitet som ur nationalstatens perspektiv kan förefalla så rigid framstått som mer sammansatt, som en uppsättning av alternativa och varandra icke uteslutande identiteter. Johannes Urzidil, också han med rötter (sic) i det gamla Prag, talade om sin stats "bakomnationella" – hinternationale – karaktär; den statliga identiteten fanns där bakom den nationella, men vid behov kunde ordningen vara den omvända. Vi har då förstås att göra med den habsburgska dubbelmonarkins stat som var uttalat övernationell; Urzidil ville särskilt framhålla dess toleranta karaktär just genom att byta det vertikala betraktelsesättet mot ett jordnära (sic) horisontalt. Efter denna stats undergång blev dock nationalismen till förhärskande program i Centraleuropa och vi vet alla hur det gick. Ändå hade Gellner kanske kunnat uppehålla sig något vid just det segt överlevande, de rester av en försvunnen ordning som inte ens under de vidrigaste omständigheter helt låter sig skaffas ur världen, och som inte bara mitt Istrien bär vittnesbörd om.

Visst – mot slutet av sitt liv hoppades han på en sorts habsburgsk lösning för framtiden. Det moderna samhället verkar ju röra sig mot en upplösning av den nationella rigiditeten, mot "supraetniska" lösningar på problem som har med kärnkraftsolyckor, miljökatastrofer eller narkotika- och vapenhandel att göra samtidigt som skolor, tro eller sociala frågor regleras genom "subetniska" lösningar. Franz Josef skulle ha nickat instämmande i sin himmel. Gellner – men knappast kejsaren – skulle förmodligen också ha gillat den svenske ÖB som en gång berättade för mig att han hemma på tomten hissade den skånska flaggan; det finns flera stater i dagens värld där han skulle mista huvudet för ett sådant tilltag. För egen del har jag dock inga som helst tvivel rörande hans svenska patriotism.

Men dessa prov på hur också starkt centraliserade nationalstater som den svenska kan uppluckras, låter sig förmodligen bäst beskrivas ur ett individuellt och hänsynslöst personligt perspektiv varför det är synd att Gellner inte fick tillfälle att skriva sina memoarer. Det hade varit en bok att se fram emot. Som bevis citerar jag ur den lilla tunna men geniala bok som blev hans testamente över den nationalism som han vid något tillfälle identifierade med sin egen barndom. I detta citat känner jag igen honom där på gräsmattan utanför Salzburg, i den spefulla blandningen av utmanande skämt och allvar. De följande raderna kan väl också få gälla som slutreplik till hans nationalistiska vedersakare:

"Jag är verkligen djupt känslig för nationalismens förtrollning. Jag kan spela bortåt trettio böhmiska folkvisor (eller visor som i min barndom uppgavs vara det) på mitt munspel. Min äldste vän, som jag känt sedan tre- eller fyraårsåldern och som är tjeck och patriot, står inte ut med att höra mig spela dem; han säger att jag gör det så sötsliskigt, jag "gråter i munspelet". Men jag tror inte att jag hade kunnat skriva den bok om nationalismen som jag skrev om jag inte, med hjälp av lite alkohol, förmådde gråta till de folkvisor som råkar vara min favoritmusik."

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Ernest Gellner (1925–1995).

Foto: IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var inflrd i SvD den 30 december 1999.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X