Foto: John Davidson
Resa

Mystikens Marfa

En liten småstad i Texas öken har blivit en av världens mest omtalade konstdestinationer.

Det är onsdag kväll i Marfa och i ett öde gathörn, där trafikljusen gungar för vinden och sanden sveper i virvlar över vägen, står konstnärinnan Lisa Copeland och försöker sätta ord på staden som blivit hennes hem.
– It’s some crazy shit going on here. Jag är kanske den mest skeptiska personen på planeten, men det finns något mystiskt i jorden här, det är ingen tvekan om saken.
Hon viskar, ser sig misstänksamt omkring, rädd för att väcka liv i något som inte borde vakna.
– Det finns platser i världen som betraktas som ”tunna platser”, där det spirituella och det jordliga kommer varandra nära, det är väldigt lite som separerar dem. Det här är en tunn plats …
Plötsligt muller, svaga skälvningarna i marken. Vibrationer som växer sig starkare och följs av ett frakttåg som skenar genom staden, blåser upp ett moln av damm och försvinner ut i horisonten.
– Som sagt, det är något som pågår här.
Mystiken har gjort Marfa till en av världens mest omtalade konstdestinationer. Småstaden i västra Texas – 1 800 invånare – har med 25 gallerier och konstverk av alla från Andy Warhol till Donald Judd kommit att bli en av Amerikas mest mytomspunna platser. There Will Be Blood och No Country For Old Men filmades här, tv-serien I Love Dick likaså. Chanel fotograferade årets höstkampanj i staden, Acne plåtade sin jeanskollektion i närliggande Amarillo. 2018 har den sömniga småstaden, belägen i Chihuahuaöknen, satt tonen både för både konstnärer och modeskapare.
Utanför Hotel Saint George – ett nyöppnat boutiquehotell mittemot rådhuset – möter vi Baron Farmar och Barron Brocksmith. Två 25-åringar från New York på roadtrip genom Texas.
– Det som skiljer konstscenen här mot New York är att verken oftast är skapta för den specifika platsen, säger Barron Brocksmith, till vardags soulcycleinstruktör på Manhattan. Vi kom precis från Chinati Foundation där vi hörde ekot av våra röster mot cementskulpturerna. Jag har aldrig upplevt visuell konst oralt, med öronen, det var en helt ny upplevelse.
Hans pojkvän, som irriterat studerat anslagstavlan med ryggen bortvänd och händerna demonstrativt på höfterna, mjuknar upp och ansluter.
– Det är något med luften på vissa platser som vibrerar på en högre frekvens, säger han. Du hittar det i Yellowstone, på vissa öar på Hawaii – och i Marfa.
Han sätter händerna mot tinningarna.
– Dude, its’ gonna blow your mind. Du kommer känna det. Okej?

Annons

Landskapet skulle på många vis kunna vara en konstinstallation. En silvrig vindkvarn ovan två rostiga oljetunnor. Nedlagda bensinmackar i solblekt plåt, övergivna motell med slocknade neonskyltar. I en konverterad lanthandel sitter Rainer Judd bakom sin pappas skrivbord. Vi hinner inte slå oss ner innan hon öppnar skrivbordslådan och skjuter två glas över bordet.
– Tequila?
Donald Judd – en av världens främsta minimalistiska konstnärer – flyttade från New York till Marfa 1977. Han öppnade museet Chinati Foundation och lade grunden för stadens konstscen. Idag förvaltar hans dotter arvet.
– Människan är en minoritet i Marfa, säger Rainer Judd. Naturen har övertaget och det är en tuff plats att leva på. Man skulle kunna ha ett trevligt liv var som helst – så varför bo här? Det är en kraft som hela tiden drar oss tillbaka. Ibland tröttnar jag, reser bort och vaknar upp med en panikkänsla i hjärtat. Jag måste återvända! Alla voodoomänniskor säger att detta är en kraftpunkt.
Miljön är, precis som konsten, minimalistisk. Svarta oljepumpar som pickande fåglar i horisonten. Telefonlinor som löper i mönster mellan trästolpar. En terräng som format temperamentet. Man hälsar på mötande trafik genom att lyfta på två fingrar från ratten, en hel hand anses överdrivet.
– Det var en kulturkrock mellan lokalbor och konstmänniskor. Kreatörer från Los Angeles och New York har köpt bostäder och drivit upp fastighetsskatten för lokalbefolkningen. Samtidigt: den här staden vore död utan konsten. Den har bidragit med både arbetstillfällen och turistpengar.
Staden har integrerats väl. Järnhandlar har blivit yogastudior, bilverkstäder veganska restauranger. På gatorna samsas hipsters i badtofflor med magra boskapsdrivare i lösa jeans och bakåttippade cowboyhattar. Utanför stans enda bar – Lost Horse Saloon – sitter Ty Mitchell. En cowboy med ögonlapp och knivärr som sträcker sig från ögat ned till hakan. Läpparna spruckna av hetta och ökensalt. De slitna stämbanden tycks närsom kunna brista. Efter att ha försörjt sig med att driva boskap, släcka oljebränder och smuggla vapen öppnade han baren 2010.
– Här umgås alla: ranchägare, inflyttade kreatörer och den latinamerikanska lokalbefolkningen. Det finns bara en elak jävel i min bar och det är jag. I början tvingades jag brottas på golvet tre gånger per kväll. Men nu kommer alla överens.

Foto: John Davidson

Himlen har sänkt sig över jorden. Molnen tycks vila på gräset över slätterna. Utanför en flyghangar i räfflad plåt sitter konstpionjären Virginia Lebermann och njuter av kvällens första glas mescal. Cigarettröken stiger i vita trådar från askkoppen. 2003 – när Donald Judd sedan länge varit död och Marfa åter fallit i glömska – öppnade hon Ballroom Marfa.
I en spansk danslokal från 1927 inleddes Marfas renässans.
– Marfa är en pionjärstad, när du flyttar hit är du tvungen att bevisa dig själv för generationerna som kommit först, säger hon. Vi skulle kunna ha haft en befolkning på 40 000 personer efter andra världskriget, men folk klarar inte av miljön, det är för hårt.
Återigen viskar vi, instinktiv, som när man kliver in i en kyrka.
– Marfa brukade vara laglöst och mentaliteten hos människorna här kommer alltid vara laglös. Varför flytta till landsgränsen om du inte känner dig laglös i hjärtat?

2005 skapade Ballroom Marfa tillsammans konstnärsduon Elmgreen och Dragset Prada Marfa. Konstinstallationen – en replika av en Pradabutik mitt i öknen – spreds över internet och satte återigen Marfa på kartan. Beyoncé flög in och fotograferade sig framför konstverket och Jay Z började posera i Ballroom Marfa-kepsar.
– Beyoncé har köpt konst från oss och Jay Z beställde 16 kepsar så de alltid skulle vara fräscha. När han fångades på bild sålde de slut i butiken på några timmar.
Samma år öppnade Virginia Lebermann och hennes make, kocken Rocky Barnette, hipsterhotellet Thunderbird Motel och 2007 slog de upp dörrarna till prisbelönta restaurangen Capri.
– Öppningen av Capri stängde ner hela staden. Sonic Youth spelade och det kom 2 000 personer. Befolkningen dubblades över en natt. Första kvällen satt Solange och en buddhistisk nunna och pratade i restaurangen. Hon välsignade baren. Bara i Marfa öppnar du en restaurang i en rutten gammal vägkrog och så kommer en buddhistisk nunna och välsignar stället.
Gentrifieringen har inte varit smärtfri. Prada Marfa har skotthål i fasaden. En granne vattnade sitt träd varje dag för att det skulle växa och skymma Donald Judds konstverk.
– Det har funnits ett motstånd. Folk var rasande över Prada Marfa och ville skydda staden. Donald Judd var en sak, men att göra något som lekte med kommersiellt mode skrämde folk.
Virginia Lebermann plockar upp en ny cigarett och maken för fram tändaren till hennes mun.
– Oh thank you baby, säger hon, borstar några tobaksflagor från tungan och fortsätter sitt resonemang.
– Donald Judd kallades djävulsdyrkare eftersom folk inte visste vad han sysslade med bakom stängda dörrar. När vi byggde Ballroom Marfa stängdes vi ute av stans katolska kyrka. Under en gudstjänst kallade nunnorna oss för djävulsdyrkare och jag tänkte: ”Vi har anlänt!”. Först då kände jag att vi satt ett avtryck och gjort något av värde.
Virginia Lebermann kommer från en ranchfamilj och har använt pengarna – främst från boskap och olja – till att driva Ballroom Marfa. Rocky Barnette berättar att hon är lika bra på att hänga konst som att jaga.
– Om du sprang hundra meter skulle hon kunna skjuta dig i hjärtat med en pilbåge, säger han.
De tittar på varandra och vänder sig sedan mot mig.
– Spring.

Utanför Lost Horse Saloon möter vi Barron Brocksmith igen. Han har tagit en paus från pojkvännen och står nu lutad med foten mot fasaden.
– Marfa är så litet att du kan inte gömma dig, miljön tvingar dig att konfrontera dig själv.
Han kramar sig själv och blickar nedför Main Street.
– Som en neurotisk New York-bo känns tankarna i mitt huvud obetydliga när jag ställs inför den här stora himlen och den här väldiga tomheten. Det har fått mina problem att kännas väldigt små.

Till Toppen