Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Chaconne. En bok om Magnus Lindberg och den nya musiken | Musikens spirituella storfiskare

SKRAMMEL OCH ESPRIT ”Romantiskt ljud med en stark inre drive”, så beskrivs Magnus Lindbergs musik i en ny biografi. Journalisten Caterinas Stenius tecknar ett porträtt i essäform av en tonsättare och musiker i den seriösa musikens världselit.

Chaconne. En bok om Magnus Lindberg och den nya musiken |

Författare
Genre
Övrig

Förlag: Söderströms

Varför har konstmusiken så hög status i Finland? Den finlandssvenska musikjournalisten Caterina Stenius bok Chaconne besvarar frågan på ett lustfyllt och initierat sätt. Boken bygger på djupintervjuer med tonsättaren Magnus Lindbergs familj och nyckelgestalter i finskt och internationellt kulturliv. På chaconnens vis, i kräftgång mellan familjehistoria och anekdoter från den nya finska musikens framväxt, formar den sig till ett intimt porträtt av konstnären och hans omvärld. En konstnär som ror över viken för att leverera ett work in progress åt klarinettisten Kari Kriiku. Som arbetar 24 timmar om dygnet, men också presterar fabulösa middagar kring tretiden på morgonen åt sin tålmodiga familj.

Fotografierna ur familjealbumet vid sidan om de traditionella musikerbilderna bidrar till textens avslappnade intimitet.
För när tonsättarmonografier lätt blir verbala gravstenar, så är ”Chaconne” också en kul
tidsskildring av en värld så nära oss att vi nästan kan röra vid den. Men boken handlar inte bara om en av den nya finska tonsättargenerationens stora uppfinnare. Den handlar också om några killar som upptäcker musiken på nytt i 1970-talets Helsingfors, ramlande genom Boulez och Bach mitt i ett elektronmusikaliskt virrvarr, kryddat med exklusiv restaurangkultur och rock”n roll. Och någon tjej som krävde utrymme i herrklubben - på det gulblekta 70-talsfotot syns tonsättaren Kaija Saariaho bredvid en mager Esa-Pekka Salonen. Tillsammans står de för en egen blandning av tradition och förnyelse, med skapande galenskap som grundförutsättning.

En klasskamrat minns hur Magnus står och leker med en intressant knarrande dörr à la John Cage. Han är tokstollen som blir klassens ljushuvud: Magnus ”Amadeus” Lindberg, pianist och musikuppfinnare. Här finns pappa Gösta Lindberg, ingenjören som 1958 - Lindbergs födelseår - importerar den första datamaskinen till Finland, och under barnens uppväxt fyller kråkslottet
på Drumsö med trasiga maskiner. Just dedär IBM-grejorna är vad Magnus minns från barndomen - så blir han intresserad av syntetiska ljud och hittar vägen till EMS, elektronmusikstudion på Kungsgatan 8 i Stockholm som för 30 år sedan var en av Europas främsta.
Stenius fångar Lindbergs eufori över kanonbegreppets upplösning under 70-talets mitt, och beskriver upproret mot ”skinnmösseoperorna” 1985 då avantgardegruppen Korvat Aukki, med Lindberg och Salonen som motorer, intog den klassiska musikscenen iförda orangea overaller. På repertoaren stod genombrottsverket ”Kraft”, Lindbergs ”Våroffer”, som med en rytmisk komplexitet uppbyggd av ”skrammel och kluckande vatten” fångar upp impulser både från IRCAM och från Berlin-punken. Musik skapad med dataprogram, och finsk esprit.

Annons
X

Vännen Anders Hillborg tecknar en bild av ett Sverige som under 70-talet regeras av ”anti-intellektualism och kunskapsförakt”, och avundas sina finska kollegor deras obrutna akademisk tradition. En iakttagelse mättad med bitterhet, som
bidrar till att göra boken angelägen för en svensk publik. För en levande tonsättare ger till skillnad från en populär rockgrupp inte någon avkastning som ökar landets BNP - men väl en svårmätbar kulturell BNP.
Till de mer betydelsefulla inslagen i boken hör därför kapitlet om ”Metafor”. Havet som metafor kommer till storfiskaren Magnus Lindberg när han brottas med en komposition för London Sinfonietta, flyr till Normandie från bostaden i Paris - och plötsligt hör stycket framför sig: Marea, tidvatten.
”Det är den västerländska konstens ärende att öppna slussarna mellan medvetandets olika nivåer”, hävdar Stenius. Men hur hanterar en modern tonsättare kravet på förnyelse, parat med kravet på att tillfredsställa publiken? Att dödförklara modernismen leder bara in i en återvändsgränd, konstaterar Stenius med en spark åt Salonens håll, som gjort just detta. Men både han och Hillborg påpekar att publiktillvändhet inte måste innebära att man säljer sig: Mangi, som Lindberg kärleksfullt kallas, lyckas vara
sann mot sina egna impulser. Nyckelordet är integritet.
Grundaren av Korvat Aukki, tonsättaren Eero Hämeenniemi, konstaterar att ”kulturen är en oean där man kan röra sig i alla riktningar /.../. Vi behöver djuphavsfiskar också, fast de kanske inte bär höstens modefärger”.

Som en färggrann djuphavsfisk framstår Magnus Lindberg i Caterina Stenius bok. Och om några av de finska namnen i ”Chaconne” kan kännas som främmande fiskar, och vissa av intervjuavsnitten i överkant omfångsrika - så är det bara att dyka upp och hämta luft i nästa kapitels melodiska flöde. För den som inte känner Lindbergs musik, får lust att simma i samma vatten - och den som redan kan den, erbjuds här en promenad på havsbotten.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X