Annons

Hugh och Nancys många världarMusikalisk moralitet om amerikanskt 60-tal

Vanna Rosenberg och Helen Sjöholm.
Vanna Rosenberg och Helen Sjöholm. Foto: Sören Vilks

Musikalen är på frammarsch. Inte konstigt då att Dramaten satsar på att sjunga historien om Hugh Everett – mannen som fick för sig att verkligheten består av parallella världar. Lars Rudolfsson har skapa ett rökigt sångspel om amerikanskt 60-tal men också om en krigisk samtid.

Under strecket
Publicerad

Pierre Wilkner, Magnus Roosmann, Helen Sjöholm och Peter Engman.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1

Hugh och Nancys många världar

Genre
Musikal
Regi
Lars Rudolfsson
Medverkande
Helen Sjöholm, Vanna Rosenberg, Magnus Roosmann, Emma Broomé, Pierre Wilkner, Inga-Lill Andersson, Jennie Silfverhjelm, Peter Engman, Johan Holmberg
Var
Dramaten, Elverket
Text
Lars Rudolfsson

Musik: Mats Gustafsson, Per-Åke Holmlander Scenografi: John Engberg Kostym: Kersti Vitali Rudolfsson Ljus: Linus Fellbom

Hugh Everett III, 1930–1982, var amerikansk fysiker. Han föreslog 1957 en kvantmekanisk flervärldstolkning. Jämsides med varandra speglar ett oändligt antal världar våra liv, beslut och händelser. Everett gifte sig med Nancy. Dottern Elizabeth begick självmord 1996. Sonen Mark Oliver är rockmusiker. Everett dog 1982 av en hjärtinfarkt orsakad av rökning, sprit och fetma.

Lars Rudolfsson kom att läsa Peter Byrnes bok om Hugh Everett från 2010. Tillsammans med musikerna Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander har han skrivit ett tre timmar långt sångspel om hur Everett blir en hjärna bakom amerikansk kärnvapenstrategi. Stycket är också ett rart porträtt av hustrun Nancy – hennes idealism och försök att hålla samman sin familj under ett turbulent, drogliberalt 1960-tal.

På ett annat, betydligt mer intressant plan, är dramat en variant på pjäser som handlar om enskilda vetenskapsmän och deras moral.

Dramaten spelar musikal. Inget konstigt med det. På Broadway kommer nu en mängd moderna musikaler som speglar en samtida verklighet. Genren förutsätter att publiken bejakar känsloförhöjningar, till och med klichéer.

Annons
Annons

Pierre Wilkner, Magnus Roosmann, Helen Sjöholm och Peter Engman.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1

”Hugh och Nancys många världar” som Lars Rudolfsson har skrivit och iscensatt efter Byrnes bok består av två delar: en lekfull, en kritisk. Här råkar två Nancys från parallella universum mötas. Båda lever som typiska amerikanska hemmafruar, hunsas av otrogen man. Nancy & Nancy bildar en pakt. På ett annat, betydligt mer intressant plan, är dramat en variant på pjäser som handlar om enskilda vetenskapsmän och deras moral. Hur kan man leva med att förstå världen som ett sällskapsspel på temat utplåning?

Pierre Wilkner, Magnus Roosmann, Helen Sjöholm och Peter Engman.
Pierre Wilkner, Magnus Roosmann, Helen Sjöholm och Peter Engman. Foto: Sören Vilks

Elverket är ombyggt till förortsvilla. Skeendet beskriver hur hemmalivet interfolieras med Vietnamkrig, med ökad rustning och militära möten. Under tiden krackelerar inte bara Hugh. Världspolitiken påverkar familjelivet. Det spelar ingen roll hur prydligt Nancy klär sig.

Helen Sjöholm och Vanna Rosenberg spelar dessa två Nancys som kan ta stöd av varandra. Rudolfsson skildrar deras husmoderliga ömhet med viss ironi. Här är ingen feminist, men ”systrar”. Magnus Roosmann gör Hugh, fantasten som säljer sin själ och därefter rastlöst ruinerar sig. Ett offer för en tid. Emma Broomés dotter har en magnifik scen där hon hög som ett hus beklagar föräldrarnas oförmåga att visa kärlek.

Rudolfsson lämnar över berättelsen utan pekpinnar, men vill uppenbarligen spegla en nutida värld där kapprustningen pågår...

Berättelsen om Hugh och Nancy är ett djärvt projekt med en blandning av saga, moralitet och undergångsvision. Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander har skrivit avancerad, eklektisk musik som rör sig från Hans Eisler till moderna ballader. Helen Sjöholm och Vanna Rosenberg rör sig vant och exakt genom koraler och jazz – deras samsång imponerar särskilt.

Ändå är historien om Hugh Everett III ingen självklart uppsättning. Den är absolut för lång. Alla röker som besatta. Rudolfsson lämnar över berättelsen utan pekpinnar, men vill uppenbarligen spegla en nutida värld där kapprustningen pågår och där människor som Hugh – som tror på matematiska modeller mer än medkänsla – håller på att få för stor makt. Gott så, men här serveras mer Brecht än stora känslor.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons