Recension

Murennostalgin vilar tungt

På Berlinbiennalen kastar Muren fortfarande sin skugga, och det öde ingenmanslandet mellan öst och väst har utnämnts till skulpturpark. Det underliggande temat är en kritisk granskning av de städer och liv vi skapar åt oss.

Under strecket
Publicerad
Lars Laumann, stillbild (beskuren) ur filmen Berlinmuren, 2008.

Lars Laumann, stillbild (beskuren) ur filmen Berlinmuren, 2008.

Annons

Årets Berlinbiennal är som sina föregångare oundvikligt förankrad i stadens nutidshistoria. Kuratorduon Adam Szymczyk och Elena Filipovic säger sig kaxigt vilja undvika de byggnader som blivit Berlinklichéer. Men även om den här duon inte söker sig till en övergiven skola med flagnande tapeter, en kyrka eller en sliten danssalong, vilar murennostalgin tung.

Biennalpubliken skickas ut på promenad till både före detta Öst- och Västberlin – och så till gränsen däremellan: eller dödens zon, ett stycke av den min- och taggtrådsförsedda landremsa som löpte intill muren. Gatstenar i granit vid Kommendantenstrasse visar exakt var gränsen gick.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons