Annons
X
Annons
X

Munro i eget hus

I sin nya novellsamling säger sig Alice Munro för första gången skildra sitt eget liv. I själva verket är det precis vad hon har gjort i 45 års tid. Eva Johansson porträtterar ett författarskap som blottlägger människans storslagenhet och futtighet.

Nästan alla Alice Munros berättelser utspelar sig i trakten där hon själv bor, i sydvästra Ontario. Men platsen i sig är en bisak, menar Eva Johansson.
Nästan alla Alice Munros berättelser utspelar sig i trakten där hon själv bor, i sydvästra Ontario. Men platsen i sig är en bisak, menar Eva Johansson. Foto: MARK A JOHNSON

En liten flicka följer med sin mor till ett enkelt men prydligt hus på den kanadensiska landsbygden. Därinne rör sig människor värdigt och talar med stillsamma röster, förutom en kvinna som flaxande med armarna ger ifrån sig vilda tjut.

Det tar ett tag innan flickan inser att det hon har tagit för ett piano eller en hylla med blommor på i själva verket är en kista. I kistan ligger Sadie, hennes barnflicka, och när modern drar henne med sig dit blundar hon hårt för att slippa se den döda.

När hon sedan ändå försiktigt öppnar ögonen får hon se något märkligt: Sadies ena ögonlock lyfter sig en liten aning, som om ögat där innanför vill kika ut på världen. Flickan blir varken förvånad eller rädd, konstaterar bara för sig själv att det stämmer helt överens med det hon vet om sin barnflicka. Och att det hon har fått vara med om inte varit avsett för någon annan än just henne.

Annons
X

Denna stillsamt dramatiska händelse återberättas i ”Ögat”, den första av fyra självbiografiska texter som avslutar Alice Munros nyutkomna och trettonde novellsamling ”Brinnande livet”. De ligger som ett slags coda efter bokens tio övriga berättelser, och Munro har givit dem den samlande och kanske för oss läsare olycksbådande rubriken ”Final”. Hon introducerar dem med följande ord:

”De fyra sista avsnitten i denna bok är inte riktigt noveller. De bildar en separat enhet, en enhet som är självbiografisk till känslan men kanske ibland inte helt och hållet till fakta. Jag tror att de utgör det första och det sista – och det mest väsentliga – som jag har att säga om mitt eget liv.”

Det är naturligtvis fullt möjligt att dessa fyra texter verkligen kommer att bli det sista Alice Munro har att säga om sitt eget liv. Att det skulle vara det första och mest väsentliga kan däremot diskuteras. I själva verket skulle man kunna hävda att nästan allt hon har skrivit på ett eller annat sätt handlar om hennes eget liv och egna erfarenheter av vad det innebär att vara människa i vår komplicerade, mörka och vackra värld.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Och kanske är det här någonstans vi finner en av förklaringarna till vad som gör henne så bra: hennes suveräna förmåga att ur det självupplevda utvinna det allmängiltiga, det för oss alla gemensamma.

    Alice Munro har alltid grävt där hon har stått – och nästan alltid har hon stått ute på landsbygden eller i någon småstad i sydvästra Ontario, där hon själv är uppvuxen och fortfarande bosatt. Men det hon silar fram ur den kanadensiska myllan är aldrig regionalt på något inskränkt eller begränsande sätt. Det är universellt.

    För även om platsen innehar en central roll i hennes berättelser är det egentligen rätt oviktigt var de utspelar sig – det råkar vara Ontario för att det är där författaren råkar bo. Långt viktigare är sociala miljöer, klassmässiga hierarkier, förhållandet mellan könen, mellan föräldrar och barn. Det är livet hon fångar, på sitt lågmälda och vardagliga och alldeles omtumlande sätt.

    Jag skulle vilja kalla det Munro skriver för igenkänningslitteratur, om det inte vore för att termen ger helt fel associationer. Men jag känner faktiskt igen mig i hennes noveller och gestalter, oavsett om det handlar om män eller kvinnor. Inte för att deras liv liknar mitt, det gör de rätt sällan, utan för att det är så lätt att känna igen hur de tänker, reagerar, känner och handlar.

    Alice Munro vet att människan är en komplicerad och motsägelsefull varelse. Med sin osentimentala, ömsinta och genomskådande blick tränger hon in bakom sina gestalters skal och blottlägger det som rör sig där innanför – allt det grumliga, låga, småsinta och förkastliga men också det storartade, osjälviska och förunderliga. Ja, kanske framför allt det förunderliga, hur det än tar sig uttryck.

    Som i novellen ”Dimensioner” ur samlingen ”För mycket lycka”, om en ung städerska vars man har mördat deras tre små barn. Hon har bytt stad, namn och utseende, allt för att ingen utom den samtalsterapeut hon går till ska veta vad hon har varit med om.

    När novellen inleds sitter hon på bussen på väg till den slutna anstalt där mannen vårdas. Hon vill fortsätta att träffa honom – för vem skulle annars minnas vad barnen hette eller vilken färg de hade på ögonen? Hon förlåter honom inte, hon gör bara det hon känner att hon måste göra. Och i Munros förfarna händer blir hennes i förstone obegripliga sätt att tänka begripligt, rentav rimligt.

    Eller ”Björnen sover” ur ”Kärlek, vänskap, hat”, en mångskiktad berättelse om tvåsamhet, otrohet och kärlek. Grants hustru Fiona drabbas av Alzheimers och flyttar in på ett demensboende. Grant har bedragit henne oräkneliga gånger under deras långa liv tillsammans, men nu är det hon som förälskar sig i en annan – Aubrey, en medpatient på hemmet.

    När dennes hustru så småningom flyttar honom därifrån bestämmer sig Grant oväntat för att hjälpa Fiona att få sin nya kärlek tillbaka. Han söker upp Aubreys hustru. Och snart går det upp för honom att om han förför henne kan uppnå det han vill, att han ”genom att uppföra sig illa skulle göra Fiona något gott”.

    Det är en fantastisk novell: intelligent konstruerad, psykologiskt djuplodande, öppen för det oförutsägbara. Klassisk Munro.

    Att på det här sättet sammanfatta handlingen i en novell är alltid svårt, och när det gäller en novell av Alice Munro kan det kännas dumdristigt att ens försöka. Hennes skrivande är så rikt och mångfacetterat att det bara är genom att faktiskt läsa henne som man verkligen kan ta till sig det hon har att säga.

    Detaljerna är också viktiga hos Munro: hur en människa är klädd, hur ljuset faller över en soffa, ljudet från en motorcykel: detaljer som nästan alltid är betydelsebärande på ett eller annat sätt. Dessutom ligger en stor del av njutningen i hur hon berättar, i formen och stilen. Det vilar något anspråkslöst över hennes språk, en ton av inbjudande vanlighet – samtidigt som novellerna inte sällan skildrar små och stora katastrofer, omvälvande överraskningar, skilsmässor och sjukdom, ibland till och med våld och mord.

    Det sägs ofta om Alice Munros noveller att de är som komprimerade romaner – de rymmer ju så mycket, inte sällan hela livsöden, och rör sig ofta fram och tillbaka över stora tidsrymder. Jag har själv gjort mig skyldig till detta rätt slentrianmässiga omdöme, som även om det är avsett som ett slags beröm tycks antyda att romanen är en högre konstform än novellen. Men Munro är bra för att hon skriver fenomenala noveller, inte för att de kan liknas vid romaner.

    Själv har hon sagt att hon brukar läsa berättelser som om de vore hus: ”Man går in och stannar där ett tag, strosar fram och tillbaka och slår sig ner där man har lust och upptäcker hur rum och korridorer förhåller sig till varandra, och hur världen där utanför förändras genom att betraktas från just dessa fönster.”

    Det är en alldeles utmärkt bild av hennes egna noveller. De är inte som romaner, de är som hus – med otaliga rum, trappor och skrymslen och med stora panoramafönster ut mot världen.

    Skulle man återvända för ett nytt besök kommer man garanterat att hitta nya rum – kanske till och med en helt ny våning – som man missade första gången och som plötsligt kastar ett helt nytt ljus över helheten.

    Alice Munro växte upp under enkla förhållanden. Hennes pappa drev en räv- och minkfarm som inte riktigt ville bära sig, modern var lärare men drabbades av Parkinsons och Alice tvingades tidigt ta ansvar för småsyskon och hushåll.

    Längtan att skriva fanns med redan från början, men hon levde i en miljö där skrivande sågs som en suspekt syssla, inget för hederliga, normala människor. Den erfarenheten har satt tydliga spår i hennes författarskap: unga kvinnor med författardrömmar – eller som bara är mer intellektuellt än praktiskt lagda – dyker gång på gång upp i hennes berättelser, och det gör även bifigurer som föraktfullt fnyser åt sådana ambitioner.

    Men Alice lät sig inte nedslås av den sortens inskränkthet – hon lärde sig bara att hålla den sidan av sig själv mer hemlig. Efter två år på college gifte hon sig, flyttade till Vancouver och fick i rask takt tre barn. Skriva fick hon göra i korta stunder när barnen sov och hon inte hade något hushållsarbete att ta hand om.

    Så skilde hon sig, gifte om sig igen och flyttade tillbaka till Ontario där hon slog sig ner i Clinton, en liten stad bara drygt tre mil från farmen där hon växte upp.

    Just där, i hennes egen biografi, hittar vi de ingredienser som utgör byggstenarna i hela författarskapet. Om och om igen återkommer hon till detta till synes enkla men oändligt rika material. Hon vrider och vänder på det, bearbetar och förädlar och förändrar – och varje gång utvinner hon något nytt. Som Jonathan Franzen – en av hennes stora beundrare och tillskyndare – skriver i en recension i New York Times 2004: ”Detta är den lilla bäck som har närt Munros verk i mer än femtio år.”

    Den allra viktigaste byggstenen är ändå hennes stora och imponerande människokännedom. Den lyser från var och varannan sida i hennes vid det här laget omfattande författarskap. Alice Munro är som en klok äldre vän, erfaren, aldrig fördömande men alltid skoningslöst ärlig.

    Det finns ett par rader i ”Miles City, Montana” från urvalsvolymen ”Nära hem”, som särskilt har stannat hos mig. I novellen är en familj ute på en längre bilresa som är nära att sluta i en katastrof – hur ska jag inte berätta här. Den avslutas med följande ord:

    ”Så där fortsatte vi, och i baksätet satt våra två barn som litade på oss därför att de inte hade något val, medan vi i vår tur räknade med att få förlåtelse, i sinom tid, för allt som de här barnen måste uppleva och fördöma: allt som var nonchalant, godtyckligt, slarvigt, hjärtlöst – alla våra naturliga, och säregna, misstag.”

    Om barnen kommer att förlåta dem är en öppen fråga, men Munro gör det, hon förlåter alltid sina gestalter. Eller förlåter är kanske fel ord. Hon förstår dem, och hon gör så att även vi förstår dem. Hon får oss att inse vi är precis som de: lika vanliga, lika futtiga, lika mänskliga.

    Annons
    Annons
    X

    Nästan alla Alice Munros berättelser utspelar sig i trakten där hon själv bor, i sydvästra Ontario. Men platsen i sig är en bisak, menar Eva Johansson.

    Foto: MARK A JOHNSON Bild 1 av 2

    Alice Munro.

    Foto: DEREK SHAPTON Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X