Annons
X
Annons
X

MP är ute och cyklar i fråga om trängseln

I morgon inleder Miljöpartiet sin kongress i Uppsala. Mötet hålls i medvind, måste man erkänna. Under lång tid har MP seglat fram i opinionsmätningarna. Under klimatmötet i Köpenhamn kunde man få intrycket att Maria Wetterstrand var världssamvetet personifierat. MP ligger bra till.

Men den senaste veckan har MP legat på kryss. Två opinionsmätningsinstititut har noterat bakslag för MP och framgångar för Alliansen. Bägge mätningarna indikerar att det som framstått som ett ointagligt gap mellan blocken nu har slutits.

Demoskop kallade MP:s ras ”uppseendeväckande” och menade att tappet kunde tolkas som att ”det eventuella inflytande man haft avseende aviserade bensinskattehöjningar och folkomröstning kring förbifarten möjligen inte fallit i god jord.” Novus opinion betonade att MP tappat i två av institutets mätningar i följd, och hamnat på samma nivåer som före klimatmötet: ”Så lågt stöd har inte Miljöpartiet haft sedan före Europaparlamentsvalet 2009.”

Annons
X

Av opinionsmätningarna kan man dra slutsatsen att den rödgröna skuggbudgeten skrämt bort väljare. Men stor betydelse lär också kunna tillmätas att MP:s politik faktiskt har börjat granskas.

Inte bara politiska motståndare, utan även journalister, har ställt frågor om effekterna av höjda bensinpriser eller om hur de gröna drömmarna om minskade flygresor egentligen kunde liknas vid askmolnet från Island.

Och det finns saker i MP:s politik att granska. Ta bara en så enkel sak som cykelpolitiken. Under den senaste månaden har MP drivit kampanj för en särskild cykelpolitik, inte minst i Stockholm.

Missförstå mig inte nu. Cykeln är förstås en fantastisk uppfinning. På många sätt är det bra om folk cyklar mer. Cykeln skänker motion, bjuder på upplevelserik transport, är lämplig stora delar av året och förorenar inte.

Men det betyder inte att man kan argumentera för cykeln på vilket sätt som helst.

Ett återkommande argument i MP:s debattinlägg har varit att cykling minskar trängseln. Exempelvis menade Yvonne Ruwaida, MP:s oppositionsborgarråd i Stockholm, att ”cyklister tar liten plats av gatuutrymmet” (Newsmill 8/4). Och Emilia Hagberg, gruppledare för MP i Stockholm, menade samma sak, med tillägget att Stockholms ”omoderna trafikpolitik kostar i form av ökad trängsel” (Newsmill 16/4).

Rent logiskt stämmer det förstås att en cykel tar mindre plats än en bil. Men om det nu är trängseln i Stockholm som ska bekämpas, är då ökad cykling den bästa metoden?

Maria Börjesson och Jonas Eliasson på KTH, Centrum för transportstudier, har räknat på hur cykling påverkar trängseln. De är inte imponerade. ”Om hälften av alla bilresor som är 5 km eller kortare i stället gjordes med cykel skulle antalet fordon på infarterna till innerstaden (där trängseln är som värst) minska med 0,3 %”, konstaterar de.

Även om man räknar på fler längre resor med cykel blir påverkan på trängseln blygsam. ”Om hälften av alla bilresor upp till 10 km ersattes av cykelresor skulle antalet fordon på infarterna minska med 3 %.”

Så om man vill minska trängseln substantiellt (trängselavgifterna reducerade trängseln med knappa 20 procent), är då ökad cykling en bra metod? Nej, just det. Orimligt många och långa resor skulle behöva företas på cykel, vilket förstås inte lämpar sig för äldre, småbarnsföräldrar, sjuka eller folk med packning. Cykel är helt enkelt bra på många sätt, men inte just som bot mot trängseln.

På samma sätt kan man granska MP:s politik på andra områden.

Det är exempelvis vettigt att reducera utsläppen. Men vad måste egentligen ske för att uppnå De rödgrönas klimatmål? Jo, Svenskt näringsliv konstaterade i en rapport (Klimatmålen i den svenska debatten, 14/4) att det skulle leda till drastiska konsekvenser. Då måste ”utsläppen från transporterna eller jordbruket drastiskt förändras”, vilket skulle innebära ”dramatiska förändringar av vårt transportsystem som påverkar vårt sätt att transportera personer och gods”. Det skulle ”få mycket allvarliga konsekvenser på utvecklingen av det svenska näringslivet och påverka jobben runt om i Sverige.”

När Vänsterpartiets kongress förra helgen beslöt att gå till val på krav om sex timmars arbetsdag med full betalning slätade Mona Sahlin över det hela med att säga att varje kongress måste få ”drömma sina drömmar”.

Men drömmar är inte praktisk politik. De förslag som MP-kongressen klubbar i helgen kommer att få verkliga konsekvenser. Det kan låta vettigt, som med bättre cykelpolitik mot trängseln, men visa sig ohållbart vid närmare granskning.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X