Annons

”Motviljan mot samtal med SD luckras troligen upp”

Debatten om konservatismen borde breddas i tid och rum, anser historieprofessor Torbjörn Nilsson. När den demokratiska högern i Norden på 1930-talet utmanades av extrema rörelser i sina egna led bekämpades dessa framgångsrikt. I dag är trenden samverkan med populistiska eller högerextrema partier. Vad innebär det för konservatismens utveckling?

Under strecket
Publicerad

Högerextrema SNU, Sveriges nationella ungdomsförbund, hamnade i kylan i 1930-talets Sverige. Är det en tidsfråga innan SD, med partiledare Jimmie Åkesson, helt släpps in i stugvärmen?

Foto: IBL och Tomas Oneborg Bild 1 av 3

Arvid Lindman, partiledare för Allmänna valmanförbundet som senare blev Moderaterna, avvisade pronazistiska och antidemokratiska idéer på 1930-talet.

Foto: TT Bild 2 av 3

I Sverige tas inte de populistiska rörelserna emot i den etablerade politikens värme – ännu. "Jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”, slår Moderaternas partiledare Ulf Kristersson fast.

Foto: Tomas Oneborg Bild 3 av 3

Högerextrema SNU, Sveriges nationella ungdomsförbund, hamnade i kylan i 1930-talets Sverige. Är det en tidsfråga innan SD, med partiledare Jimmie Åkesson, helt släpps in i stugvärmen?

Foto: IBL och Tomas Oneborg Bild 1 av 1
Högerextrema SNU, Sveriges nationella ungdomsförbund, hamnade i kylan i 1930-talets Sverige. Är det en tidsfråga innan SD, med partiledare Jimmie Åkesson, helt släpps in i stugvärmen?
Högerextrema SNU, Sveriges nationella ungdomsförbund, hamnade i kylan i 1930-talets Sverige. Är det en tidsfråga innan SD, med partiledare Jimmie Åkesson, helt släpps in i stugvärmen? Foto: IBL och Tomas Oneborg

Under 1930-talet framträdde högerextremismen särskilt bland den konservativa ungdomen. Sveriges nationella ungdomsförbund, SNU, uppgavs ha 40 000 medlemmar och rekryterade många akademiker från Uppsala och Lund. SNU var organisatoriskt självständigt men hade en viktig roll för högern (Allmänna valmansförbundet).

SNU:s tilltagande sympatier för Tyskland och Italien, antidemokratiska idéer och planer på ett korporativt, statsstyrt näringsliv ökade motsättningen till moderpartiet som 1934 bröt förbindelserna. SNU blev SNF, Sveriges nationella förbund, och sökte etablera sig som eget parti. Trots en ansenlig medlemsbas rann försöket ut i sanden och SNF blev ett av flera små fascistiska partier som hamnade i den politiska öknen.

Annons
Annons

Arvid Lindman, partiledare för Allmänna valmanförbundet som senare blev Moderaterna, avvisade pronazistiska och antidemokratiska idéer på 1930-talet.

Foto: TT Bild 1 av 1

I Danmark fanns liknande strömningar inom Konservativ ungdom, med nära kopplingar till SNU vars politiska program man plagierade. Anhängarna utmanövrerades dock, förlorade viktiga poster och en mindre grupp bröt sig så småningom ut. Även för dem väntade en ökenvandring.

 Arvid Lindman, partiledare för Allmänna valmanförbundet som senare blev Moderaterna, avvisade pronazistiska och antidemokratiska idéer på 1930-talet.
Arvid Lindman, partiledare för Allmänna valmanförbundet som senare blev Moderaterna, avvisade pronazistiska och antidemokratiska idéer på 1930-talet. Foto: TT

Till skillnad mot 1930-talet har dagens utmanare vuxit fram vid sidan om partisystemen, med kritik mot välfärdsstatens skatter och byråkrati samt försvagningen av traditionella värden.

I Norge fanns extrema grupper inom och utom Høyre. Sedan den tilltänkte ledaren för ett brett, högerauktoritärt parti, upptäcktsresanden Fridtjof Nansen, avlidit 1930, försvagades de. Lokala valallianser mellan Høyre och Vidkun Quislings Nasjonal samling förekom, men motarbetades av Høyres ledning.

Vid uppgörelsen med extremismen i Norden hade ledarfigurer som Arvid Lindman i Sverige (Allmänna valmansförbundet), John Christmas Møller i Danmark (Konservative folkeparti) och Carl Joachim Hambro i Norge (Høyre) huvudroller. De avvisade pronazistiska och antidemokratiska idéer till förmån för en konservatism som förenade demokrati med nationella traditioner.

Finland avvek med sin starka högerextremism som en följd av inbördeskriget 1918 och den Sovjetledda underjordiska kommunistiska verksamheten. Snarare än ungdomen dominerades dock aktiviströrelserna Lappo, Akademiska Karelen-sällskapet och fascistliknande Fosterländska folkrörelsen, IKL, av ”den vita” sidans veteraner.

Annons
Annons

Till skillnad mot 1930-talet har dagens utmanare på högerkanten vuxit fram vid sidan om partisystemen, med kritik mot välfärdsstatens skatter och byråkrati samt försvagningen av traditionella värden. Dansk folkeparti, DF, och norska Fremskrittspartiet har sina rötter i tidigt 1970-tal, Sannfinländarna i sent 1950-tal.

De tidigare konservativa högerpartierna har inlemmat liberala idéer, främst inom den ekonomiska politiken och i moralfrågor, i sin politik. På senare tid har invandringen kommit att bli den stora frågan. Vänsteråsikter i sociala frågor är ingen ovanlighet, om förslagen gynnar den inhemska befolkningen. I Danmark samlade de konservativa 2015 endast 3,4 procent i valet, där har Venstre övertagit rollen som dominerande högerparti.

Sverige är numera avvikaren i Norden, med den starka – men troligen uppluckrande – motviljan mot samtal med Sverigedemokraterna.

Huvudlinje för Nordens konservativa är idag samverkan med populisterna (förenklat uttryckt) som på senare år har trätt in i högerregeringar i både Norge och Finland. Däremot inte i Danmark, där Dansk folkeparti ändå kunnat styra invandringspolitiken utifrån sin upphöjda position som stödparti, som alltid konsulteras innan folketinget får förslagen.

Sverige är numera avvikaren i Norden, med den starka – men troligen uppluckrande – motviljan mot samtal med Sverigedemokraterna.

Några större interna konflikter har denna samverkan med populisterna inte skapat inom den traditionella högern i Norden. Väljarna har varit med på noterna och priset för samarbete har taktiskt sett blivit lågt.

Annons
Annons

I Sverige tas inte de populistiska rörelserna emot i den etablerade politikens värme – ännu. "Jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”, slår Moderaternas partiledare Ulf Kristersson fast.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1

Vad som skulle kunna ändra på detta är att populistpartierna bryts sönder inifrån genom personstrider eller väljarflykt när löftena ska infrias, eller att överraskande allianser uppstår mellan dem och Socialdemokraterna.

I Sverige tas inte de populistiska rörelserna emot i den etablerade politikens värme – ännu. "Jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”, slår Moderaternas partiledare Ulf Kristersson fast.
I Sverige tas inte de populistiska rörelserna emot i den etablerade politikens värme – ännu. "Jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”, slår Moderaternas partiledare Ulf Kristersson fast. Foto: Tomas Oneborg

Skillnaderna gentemot 1930-talet ska inte glömmas bort. Populistpartierna har med undantag för SD rötterna i missnöjespartier, inte i fascism. Alla partier verkar inom demokratins ramar – även om motståndare hävdar att de står utanför anständighetens och humanitetens ramar. Men i motsats till krisernas 1930-tal är knappast demokratin som system idag hotat, åtminstone på kort sikt.

När 1930-talets antifascistiska högerledare motsatte sig samarbeten med de populistiska rörelserna förpassades högerextremismen till den politiska öknen. 

Det förhindrar inte att demokratin kan urgröpas av ett hårdare samhällsklimat, minskad tilltro till partierna och en försvagning av den sakliga debatten, som en följd av de nya partiernas frammarsch.

När 1930-talets antifascistiska högerledare motsatte sig samarbeten med de populistiska rörelserna förpassades högerextremismen till den politiska öknen. Demokratin stärktes. När de nu tas emot i den etablerade politikens värme (förutom i Sverige) blir deras idéer accepterade på ett annat sätt och de kan växa än mer.

Det en demokrati behöver i form av saklighet, tolerans och förståelse kan vittra bort i takt med populisternas framgångar. Något som högerpartiernas föregångare på 1930-talet gjorde allt i sin makt för att förhindra.

Torbjörn Nilsson

professor i historia vid Södertörns högskola

Efter reklamen visas:
Vart är konservatismen på väg?
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons