Annons
Recension

Judisk humor - historia och historier från Östeuropa, USA, Israel och SverigeMotstånd med en klackspark

Under strecket
Publicerad

Har ni hört den här: Ett förmöget par besöker den flotta franska New York-restaurangen. Den högbrynte hovmästaren rekommenderar Tornedo Rossini med madeirasås, tryffel och gåsleverpastej att sköljas ned med en Chateau Lafite 1955. Sedan går han till köksdörren, sparkar upp den och ropar: Mamme, zwei schtick fleisch!
Det är en av mina favorithistorier. Och det rör sig om det som ibland en smula vagt brukar betecknas som ”judisk humor”. Vad gör den här till speciellt judisk, kan man undra?
Den som i likhet med mig älskar judisk humor identifierar den omedelbart som ett uttryck för sådan. Vad det handlar om är en för dylik humor typisk demontering av hierarkier, ett skratt mot fåfänga och anspråksfullhet, helt enkelt en motståndshandling. Lägg därtill att hovmästaren själv är jude och jiddischtalande och förmodligen med bakgrund i Östeuropa och en alldeles speciell komisk scen öppnar sig, där skämten har sitt ursprung i den judiska diasporan, i förföljelsen av det judiska folket och dess lidande - fram till vår tids Lenny Bruce eller Woody Allen.
Just den här historien berättas inte av Bertil Neuman i boken Judisk humor - historia och historier från Östeuropa, USA, Israel och Sverige, men väl många andra. Det är en synnerligen spirituell och rolig bok, personligt hållen på ett närmast ömsint sätt. Det var nog länge sedan jag hade så roligt när jag läste en bok. Därtill är det förtjänstfullt att Neuman sätter in humorn i ett historiskt, socialt och kulturellt sammanhang med utgångpunkt i sin familjs östeuropeiska rötter och faderns idoga historieberättande.
Neuman har som titeln anger färdats vida omkring för att samla material och en av hans uppgifter är inte den lättaste: hur skall man egentligen definiera judisk humor? Det är ju en sådan där företeelse som man vet vad det är utan att riktigt kunna förklara vad det är. Judisk humor är till exempel självironisk och driver ofta hejdlöst med judiska företeelser på ett ibland ganska blasfemiskt sätt. Men judisk humor är inte ”judevitsar”, alltså nedsättande historier om judar av det slag som förekom i den nazistiska avskrädesprodukten Der Stürmer eller hos Albert Engström (för övrigt en av de ovärdigaste personer som tagit säte i Svenska Akademien).

Neuman beskriver helt korrekt judisk humor som en motståndskultur; inspirerad av litteraturforskaren Bachtin betonar han det karnevaliska, metoden att genom skrattet ställa den rådande ordningen på huvudet. I pogromernas Östeuropa var detta en frihetshandling för judarna. Men samtidigt är dessa skrattets frihetshandlingar inte bara judiska. Överallt där förtryck funnits har också skrattet varit ett vapen, eller snarare, som Neuman påpekar, en sköld. I alla de av Sovjetunionen förtryckta staterna förekom de; vitsar om sovjetiska ledare var legio. Och om de egna. I Rumänien under Ceasusescus diktatur frågade man varför grisknorren kallades för ”patrioten”. Jo, det var den enda delen av nasse som inte exporterades utan stannade i fosterlandet.

Annons
Annons
Annons