X
Annons
X
Recension

Född ond Motsägelser det svänger om

Johannes Brost och Ewa Fröling tar ut svängarna rejält i Martina Montelius pjäs ”Född ond”. Foto: ELISABET SVERLANDER

Graffiti på vänsterväggen, skylten Tallkrogen i fonden, en riktig tunnelbanebänk med autentiska papperskorgar. Det här kunde arta sig till riktig socialrealism. Men det gör det förstås inte, eftersom vi befinner oss på Teater Brunnsgatan fyra, där Martina Montelius både skrivit och regisserat ”Född ond”. Och även om Hannah Arendt (”Den banala ondskan”) skickar ett sms från den andra sidan, handlar det inte så mycket om ondskans väsen. Ändå kallar Johannes Brost upprepat och förundrat Ewa Frölings Hellen ”verkligen ond”. Han spelar Torgnyh (sic) och hon säger att han bara existerar i hennes inre värld. Han berättar i sin tur om en traumatisk kälkfärd i femårsåldern och ett dito samboende med en råtta vid namn Severin i Tumba.

Den här uppsättningen tar man sannerligen inte där man sätter den och dess värld består inte bara av Tallkrogen utan av Öron-näsa-halsavdelningen på Karolinska och den lilla byn Hurva i Skåne. Inte är det lätt att beskriva den, men jag kommer att tänka på Ionescos "Den skalliga primadonnan" där paret Smith inte minns att de är gifta och Strindbergs "Till Damaskus" där Damen möter den självömkande Okände. Inte minst tänker jag (förlåt Martina!) på Kristina Lugns "Titta en älg", där några spridda existenser möts vid en tågräls som lika väl kan vara ett slags efterliv.

Johannes Brost och Ewa Fröling tar ut svängarna rejält i Martina Montelius pjäs ”Född ond”.

Foto: ELISABET SVERLANDER Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X