X
Annons
X
Recension

Ingen människa är en ö Möten som andas värdighet

Det kan vara irriterande med storslagna patriarker som intar en scen, vilken det än vara månde, med en självklarhet som ingen född efter 1950 och ingen kvinna, när än hon är född, kan uppnå. Men det kan också vara charmerande. Nästan så att man känner en föraning av saknad: snart kommer ingen av dessa fantastiska män att finnas kvar. Han är akademiker, han har humor, han har en vid horisont och ett tungt humanistiskt bildningsbagage. Han är man. Jag känner några stycken. De börjar bli gamla nu och jag är tacksam över att ha hunnit uppleva dem, för de yngre patriarkerna är betydligt mindre bildade och mindre charmerande.

Att Sture Linnér, som jag inte känner, är en av de goda gamla inser jag när jag läser hans bok Ingen människa är en ö, där han skrivit om mer eller mindre kända personer som han mött och blivit vän med. Boken är skriven av en generös och ödmjuk personlighet som, trots sin storhet, ställer andra i centrum när han berättar om sitt liv, ett liv som präglats av kärleken till grekisk kultur och litteratur, men som även inbegripit hängivet engagemang i Röda Korset och FN.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X