Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Kristin Lundell: Morrissey är så mycket mer än ett männens helgon

(uppdaterad)

Den 17 oktober släppte Steven Patrick Morrissey självbiografin ”Autobiography”. I svenska tidningar recenserades den forne The Smiths-sångarens biografi av män – idel män. Det var så klart väntat. Sedan länge finns en utbredd missuppfattning att Morrissey skulle vara männens artist. Att hans tankar om utanförskap, ensamhet och allmän misantropi är något som särskilt kan förstås och förklaras av män. Men bara för att Morrissey tilldelats männen behöver det inte betyda att han för alltid är deras. Det är emot hela den 54-åriga sångarens grundnatur att vara de privilegierades helgon.

För exakt ett år sedan publicerade DN en artikel med rubriken ”Var tredje ung kvinna mår psykiskt dåligt”. Statistiken hade hämtats från Statistiska centralbyråns ”På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet 2012”. Mest ångestdrabbade av alla är kvinnor i åldersgruppen 16 till 24. ”Killarna har en given plats i samhället, som tjej får man kämpa hårdare” förklarade psykiatern och forskaren Ulla Danielsson bakgrunden till siffrorna. Jag tror att Morrissey skulle kunna göra väldigt mycket gott där. Om han bara släpptes ur lådan som han stängts in i och där han endast fått matas av män som förstår sig på honom.

Jag har endast haft två idoler sedan jag var 14: Henrik Berggren från Broder Daniel och Morrissey. Jag har älskat hur de två har lyckats formulera det som pågår i världen. Som så många andra har jag rest till Manchester med guideboken ”Morrissey’s Manchester. The essential Smiths tour” (Tour map inside!) i bagaget. Med boken som karta har mina Manchester-vänner skjutsat mig runt på färdigsnitslade stadspromenader med olika stopp på vägen. Jag har sett The Ritz där The Smiths hade sin första spelning, fotat The Holy Name Church som nämns i ”Vicar in a tutu” och givetvis tagit den obligatoriska bilden framför Salford Lads Club.

Annons
X

Såhär tre veckor efter boksläpp ska jag inte tråka er med en oombedd recension av ”Autobiography”. En sak bara: jag önskar att Morrissey hade skrivit mer om kött. Om sitt engagemang för djurrätt som pågått sedan han som 11-åring blev vegetarian. Där är han en outsinlig inspirationskälla. Det var via vegetarianismen som jag en gång hittade The Smiths. Jag älskade titeln på skivan ”Meat is murder” och hittade sedan allt det andra. ”Den största politiska gest som man kan göra är att vägra äta djur”, deklarerade Morrissey i våras i en intervju med Rookiemag (ett webzine grundat av det 17-åriga mediala underbarnet Tavi Gevinson som riktar sig till unga kvinnor).

Jag önskar att Morrissey skulle skriva en hel bok på ämnet kött. Samla alla sina tankar och få göra det utan pratshowvärdars försök till skoj om korv. I en alldeles för kort videointervju med Russell Brand – som finns på Youtube – berättar Morrissey om det personliga ansvar som han känner för djuren: ”Djuren kommer till oss för beskydd. Jag står på djurens sida – oavsett vad saken gäller”.

Morrissey har alltid dragit saker till sin absoluta spets. Han är djurens Morrissey som inte viker en tum från deras sida.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X