Annons
X
Annons
X

Mormors dagbok ledde till debutroman om folkmord

När Anny Romand hittade ett litet häfte med 100 år gamla dagboksanteckningar visste hon plötsligt hur hon skulle skriva sin berättelse. Resultatet blev debutboken ”Min mormor från Armenien”, om hur hennes mormor överlevde ett folkmord.

”Min mamma trodde att jag skulle bli galen av mormors alla berättelser”, säger Anny Romand. ”Men det blev jag inte. Sättet mormor berättade på gjorde mig i stället starkare. Hon fick mig att tänka – och när man tänker klarar man sig.”
”Min mamma trodde att jag skulle bli galen av mormors alla berättelser”, säger Anny Romand. ”Men det blev jag inte. Sättet mormor berättade på gjorde mig i stället starkare. Hon fick mig att tänka – och när man tänker klarar man sig.” Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Hela sitt liv har Anny Romand burit med sig sin mormors berättelse. Mormodern, Serpouhi Hovaghian, överlevde det armeniska folkmordet i Osmanska riket 1915 och tog sig till Marseille i Frankrike för att starta ett nytt liv där. Anny Romand bodde de första tolv åren av sitt liv med sin mormor – som ständigt återvände till vad hon hade varit med om. För dotterdottern Anny berättade hon om 1915: hur hennes dotter Aïda, ännu bara en bebis, togs ifrån henne och försvann; hur hon och hennes fyraårige son Jiraïr tvingades ut på en dödsmarsch tillsammans med andra kvinnor och barn; hur hon senare gav bort pojken till en främmande turkisk kvinna för att han skulle överleva; och hur hon slutligen lyckades fly och hitta sin son igen.

I förrådet hittade hon vykort, brev, ett gammalt pass – och ett mystiskt litet häfte.

– När hon drog sina berättelser för mig var det som en saga, en väldigt otäck saga, men som hade ändå ett lyckligt slut. För mormor fanns ju där framför mig. Och den lille pojken hon hade lämnat bort var där med oss – det var ju min morbror, säger Anny Romand som är på besök i Sverige, bland annat för att delta i litteraturfestivalen Littfest i Umeå på fredagen.

Annons
X

Mormor Serpouhis berättelse låg inkapslad i hennes hjärta i väntan på att förlösas, men Anny Romand hann med studier och en lång karriär som skådespelare i film och tv innan hon förstod hur hon skulle berätta mormors ”saga”. När hon en dag 2014 skulle rensa ett förråd med saker som hennes morbror Jiraïr hade lämnat efter sig hittade hon delar av sin mormors kvarlåtenskap: vykort, brev, ett gammalt pass – och ett mystiskt litet häfte.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Anny Romand Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

    – Jag började läsa, men det var på armeniska. Jag kände dock igen min mormors handstil och efter ett tag upptäckte jag att en del var skrivet på franska också. Av det kunde jag sluta mig till att detta var mormors dagboksanteckningar från tiden när folkmordet faktiskt pågick.

    I sina kläder hade Serpouhi Hovaghian gömt det lilla häftet och en penna och fått med sig dem ut på dödsmarschen 1915. När tillfällen gavs skrev hon ner vad hon var med om. Delar var skrivna på armeniska, delar på franska, ett språk hon hade fått lära sig i skolan.

    Jag har försökt fånga barnets tankar om detta vuxna öde. Barn förstår inte allt, men mycket mer än vi tror.

    – Det var otroligt! Här hade jag funderat på mormors berättelse hela livet och så hittar jag detta häfte just 2014. Jag förstod genast att här fanns nyckeln till hur jag skulle skriva och att en bok skulle hinna bli klar lagom till 2015, 100 år efter folkmordet, säger Anny Romand.

    Med upptäckten av mormors häfte fick Anny Romand klart för sig vilket litterärt grepp hon skulle använda sig av: mormors liv ur den lilla flickan Annys perspektiv varvades med utdrag ur häftet.

    – Jag ville berätta hur jag som barn tolkade berättelsen: ett barnsligt sätt att återge en förskräcklig historia. Till exempel talade mormor om alla män som ville gifta sig med henne. Som flicka förstod jag inte varför så många ville ha henne till fru. Men det handlade naturligtvis egentligen om våldtäkt. Jag har försökt fånga barnets tankar om detta vuxna öde. Barn förstår inte allt, men mycket mer än vi tror.

    Arbetet resulterade 2015 i Anny Romands debutbok, ”Ma grand’mère d’Armenie”, som nu ges ut på svenska i översättning av Madeleine Gustafsson och med titeln ”Min mormor från Armenien” (Elisabeth Grate Bokförlag).

    Metoden att korsklippa lilla Annys tolkning av vad som hade hänt mormor i Osmanska riket med den då 22-åriga Serpouhi Hovaghians anteckningar om de ohyggligheter hon genomled 1915 är effektfullt. Att se berättelsen genom barnets ögon är gripande.

    Jag var på sätt och vis min mormors mamma.

    Anny Romand togs under uppväxten om hand av sin mormor, medan hennes mor bodde i ett annat hus tillsammans med sin nye man.

    – Men jag tog också hand om mormor. Jag var på sätt och vis min mormors mamma. Vi bodde tillsammans tills hon blev sjuk när jag var tolv år gammal. Då flyttade vi in till mamma.

    Mycket mer än så vill inte Anny Romand berätta om detta nu.

    – Nej, för det är vad min nästa bok ska handla om. Jag ville inte ha med hela mitt liv i den här boken, utan koncentrera mig på mormors öde 1915. Jag tänker att det är bättre om folk blir nyfikna och då har lust att läsa min nästa bok – som jag skriver på nu. Den blir färdig alldeles strax, i slutet av mars.

    Annons

    ”Min mamma trodde att jag skulle bli galen av mormors alla berättelser”, säger Anny Romand. ”Men det blev jag inte. Sättet mormor berättade på gjorde mig i stället starkare. Hon fick mig att tänka – och när man tänker klarar man sig.”

    Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 2

    Anny Romand

    Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X