Annons
X
Annons
X

”Mormor började prata med någon som var osynlig”

Så här berättar människor om upplevelser i samband med dödsfall. Berättelserna redovisas i Peter Fenwicks publicerade studier.

(uppdaterad)

LIVET IN I DÖDEN

Det var en märklig upplevelse, men inte skrämmande på något sätt och det tycktes lugna min mormor som alltid hade varit livrädd för att dö.

Jag var ny som vårdbiträde på ett ålderdomshem. En dam på 97 år hade börjat tyna bort. Hon pratade med någon, vi kunde se henne göra det men ingen var där. Senare frågade vi henne vem det var, och hon sa att det var hennes syster Alice som avlidit ett halvår tidigare. Alice skulle hämta henne nästa dag klockan halv tre.

Dagen därpå gick jag på mitt pass klockan två och frågade ”är hon fortfarande här?” Jag ​​fick veta att hon var döende och eftersom jag var ny på jobbet, skulle någon vara med mig genom dödsprocessen. Strax före halv tre öppnade hon ögonen en kort stund, viskade ”Alice”, höll ut handen och gick bort helt lugnt. Jag såg ingenting och kände inget kallt, men för att vara på den säkra sidan sa jag ändå ”hej” till Alice.

Annons
X

– – –

Min mormor gick bort 1979. Några dagar före hennes död satt min mor vid sidan av sängen och jag vid fotändan, bara några meter från en kolkamin.

Plötsligt sjönk temperaturen i rummet väsentligt och mormor började prata med någon som var osynlig för mig och min mamma. Hon frågade om han hade kommit för att hämta henne. Jag minns inte resten av samtalet, men det varade fem, tio minuter, sedan återgick temperaturen i rummet till det normala.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Min mor frågade om jag var ok och om jag visste vad som hade hänt. Jag svarade att jag trodde att någon från mormors förflutna hade kommit. Min mamma trodde, av konversationen att döma, att det nog var min mormors pappa.

    Det var en märklig upplevelse, men inte skrämmande på något sätt och det tycktes lugna min mormor som alltid hade varit livrädd för att dö.

    Hon gick bort i sömnen ungefär en vecka efter den här händelsen. Jag tror att den också har förändrat mina känslor om döendet eftersom jag nu vet att det inte finns något att frukta.

    – – –

    Min mamma hamnade på sjukhus efter ett fall då hon hade brutit några revben. Då såg hon min avlidna bror på dörren till sitt sjukrum. Hon sa att hon blev mycket glad av att se honom. När jag skämtade om att han hade kommit för att ta henne vidare till nästa värld, skrattade vi tillsammans. Två veckor senare dog hon oväntat.

    – – –

    När min mor var i slutfasen av sin neurologiska sjukdom, och hade mycket svårt för att tala, fick hon mig ändå att förstå att någon hade kommit och stod bredvid hennes säng och försäkrade henne att hon inte behövde bli rädd, och att de skulle vara med henne när hon dog. Jag kunde inte förstå vem det var som besökte henne, men efteråt var hon mycket lugnad och fridfull och accepterande.

    – – –

    Det här är fortfarande lite svårt att tala om, eftersom min far avled utan större förvarning och alldeles för tidigt, för bara 16 månader sedan. Under de sista två, tre dagarna upplevde vi några ovanliga beteenden, mestadels på natten. Min far var mycket sjuk, döende i cancer, och fick morfin, men på natten verkade han återfå sina energinivåer, blev mer alert och talade betydligt mer.

    Omkring två dagar innan han dog berättade han för mamma att han talat med en gammal vän till familjen, en ganska nära vän som bott granne med oss ​​i många år. Han frågade varför hon var i rummet. Hon hade i själva verket själv gått bort i cancer några år tidigare. Min far var mycket specifik i sina uttalanden. Nästa natt, informerade han min bror, fullständigt klart, att ”himlen är en vacker plats” och började prata som om han hade varit där. Dessa kommentarer är 100% äkta och giltiga. Vi tror att det hände något som vi inte fullo förstår i nära hans död.

    – – –

    Patienten bad oss stå på var sin sida om honom eftersom han ville tacka oss för att vi tagit hand om honom. Sedan tittade han över min axel mot fönstret och sa ’vänta, jag är med er om några minuter, jag vill bara tacka dessa sköterskor för att ha tagit hand om mig.’ Patienten upprepade sig ett par gånger – och dog!”

    – – –

    Under kriget var min mamma, då 17 år, förlovad med en ung sjöman som hette Fred. Han kallades in i kriget men de lyckades hålla ganska mycket kontakt. En natt vaknade min mamma så snyftande och förtvivlad att hennes pappa gick in för att ta reda på hur det var med henne. Hon sa att hon visste att något hade hänt Fred. Det var som en dimma och han ropade hennes namn, men han höll på att sjunka in i dimman. Hennes pappa sa att det bara var en dröm och att hon skulle må bättre på morgonen.

    Två dagar senare kom ett brev till henne från Fred och hennes pappa sa: ”Vad var det jag sa!” Men när hon öppnade det kunde hon se att det skrivits en vecka före hennes dröm.

    I slutet av den veckan, knackade en av Freds kompisar på dörren. Han hade kommit för att tala om för mamma att fartyget de varit på hade torpederats och att han var död. Kompisen hade svept honom i en presenning och sänkt honom över bord. Senare hade hans kropp spolats upp i Holland och han begravdes där.

    Min mamma svor på att han försökte kontakta henne i sista stund, för han dog på exakt dag och tid som min mamma vaknade av drömmen.

    – – –

    En natt i december, tre dagar innan min dotter föddes, var jag så stor att jag nätt och jämnt fick plats bakom ratten! Jag fick ett panikartat behov av att ta mig till min far. Mina två söner var på dagis, så jag bad min man hämta dem eftersom jag behövde komma till pappa. Dock hade jag inte fått något skäl till att ha så bråttom. Jag anlände till mina föräldrars hus efter en timmes resa, och där gick min far omkring, mycket förvånad över att jag kom så sent utan att låta dem veta något i förväg.

    Inom två timmar hade min far dött. Han tog sig till sin säng, och jag satt där med honom och höll hans hand, och inte för ett ögonblick anade jag att detta var hans sista stund med oss. Jag har alltid känt att det var meningen jag skulle vara där med honom.

    – – –

    Jag
    hade en oerhört levande dröm,där min 22-årige son pratade med mig. Han berättade att han var död men att jag inte skulle oroa mig eller vara upprörd eftersom han var okej. När jag vaknade var jag mycket oroad och försökte kontakta min son. Senare samma dag fick jag reda på att han hade drunknat föregående natt. Jag är övertygad om att han försökte kontakta mig … Jag har fått stor tröst av hans besök hos mig genom åren.

    Jag kan försäkra er att jag inte är det minsta rubbad utan en mycket jordnära dam, men jag vet att mina erfarenheter är verkliga, och jag har pratat med många människor som har förlorat nära och kära och haft liknande upplevelser.

    – – –

    För 40 år sedan var min svärfar döende. Han bodde då i södra England medan jag, min fru (hans andra dotter) och vår nyfödde son bodde i en by cirka 7 miles bort. Han hade varit mycket sjuk i magcancer under en lång tid. Medan han var på sjukhus efter sina operationer fick han en hel del njutbara stunder, han såg sitt första och vid denna tid enda barnbarn lära sig gå. Skrattande såg han min son sladda runt på sjukhusets korkmatta tills han ramlade.

    Operationerna misslyckades och han bad att få tillbringa sina sista dagar på sin orts sjukhem. Vi tog dit min nyfödde son så ofta som möjligt eftersom min sjuke svärfar blev så upplyftad av sitt barnbarns närvaro. Läkarna sa att han endast hade ett par veckor kvar i livet, men att de inte trodde att döden var direkt nära förestående. Han var dock oförmögen att själv röra sig och hade tynat bort till nästan skelettlika proportioner.

    På den tiden delade min fru och jag dubbelsäng med vår nyfödde son i en spjälsäng bredvid oss. Vi somnade alla, senare vaknade jag plötsligt, var helt klarvaken, inte sömnig eller i något drömliknande tillstånd. Över min sons säng lutade sig min svärfar, inte som den magra skelettgestalten, utan i sina ursprungliga tidigare friska proportioner. Han vände sig mot mig och sa: ''Det är okej. Jag vill bara säga adjö till pojken.''

    Även om han då var i 50-årsåldern, såg min svärfar mycket yngre ut, strålande frisk och lycklig. Jag tittade på klockan och noterade tiden, la mig sedan ner igen i min säng eftersom inget verkade konstigt kring detta nattliga besök; faktum är att jag var helt lugn, eftersom det verkade väldigt fridfullt och normalt och somnade genast om igen. Min fru, hans dotter, hade sovit sig igenom det här.

    När min fru och jag vaknade på morgonen berättade jag om hennes pappas besök och vilken tid det hade skett. Senare kontaktade min svärmor oss för att säga svärfar hade dött vid exakt den tidpunkt jag såg honom kolla sin dotterson. Varken jag eller min svärmor hade telefoner på den tiden, så det fanns inget sätt på vilket jag tidigare kunde ha fått veta att han hade dött.

    – – –

    Min upplevelse skedde när min far låg på sjukhus, och det var mitt i natten. Vid tiden för sin död, omkring tre på morgonen, besökte han mig och väckte mig ur min sömn. Han stod i fotändan, bara log mot mig och tittade ner på mig. Det var den mest underbara och vackra upplevelse jag någonsin haft, inte ett ord utväxlades. Jag minns att jag kände mig oerhört nöjd och glad och gled tillbaka in i sömnen i ett tillstånd av eufori.

    Nästa morgon när jag steg upp och gjorde mina vanliga sysslor hade jag glömt nattens händelser, och då ringde telefonen. Jag visste att det var min mor och innan hon hann säga något berättade jag för henne att pappa hade dött, i natt. Hon var förvånad över min upplevelse.

    – – –

    När jag tjänstgjorde i Royal Navy i Portsmouth fick jag en måndag kväll ett telefonsamtal från min mor i Brighton som meddelade att min far, som jag visste var mycket sjuk i cancer, hade fått plats på ett hospice och kanske inte skulle leva veckan ut. Min avsikt var att ansöka om anhörigpermission dagen därpå, men vid ungefär 03:30 på morgonen vaknade jag plötsligt, satte mig käpprätt i sängen och hörde min far ropa mitt namn. Jag kunde inte ”se” honom, men tydligt höra hans röst som om han vore i rummet. Jag somnade inte om, men gick till slut som vanligt till jobbet där jag fick veta att vakthavande befäl hade fått ett samtal om att min far hade dött vid ungefär 3:30. Men det visste jag redan, det hade min far berättat för mig. Min mamma sa senare att han ropade på mig när han dog. Jag älskar honom innerligt och ända sedan den dagen har jag haft en överöverväldigande känsla av hans närvaro.

    – – –

    En torsdag 1979 togs min mor, då 74 år gammal, in akut för att hon kände sig allmänt sjuk. Följande dag hade hon piggnat till och på lördagen såg det ut som om hon skulle få komma hem mycket snart. Jag var mycket orolig eftersom jag skulle vara tvungen att hitta ett sätt att ta hand om min mamma, familj, sköta ett hem och arbeta heltid. Jag besökte henne inte lördag kväll, däremot på söndagen. Hon verkade återhämta sig bra.

    Tidigt på måndagsmorgonen blev jag halvsovande medveten om att tydligt och skarpt ”se” min mor i färg, stående i en spotlight i ett mycket mörkt område, iklädd sina vanliga, pösiga vardagliga kläder, kofta, formlös tweedkjol, och så vidare. Hon höll sina händer tätt ihop och sa enträget och med eftertryck, ”var inte orolig, Jean, jag är okej”. Detta upprepades, sedan bleknade hon. Jag tittade på väckarklockan, och den var 03:20. Jag fick följande dag veta av sjuksköterskan att hon hade dött klockan 03:20. Detta var en så udda upplevelse att jag trodde jag kanske hade drömt det eller var lite knäpp och berättade det inte för någon på den tiden. jag var.

    – – –

    Jag var elva år när min mormor gick bort. Natten hon dog såg jag henne vid fotändan av min säng. Jag kommer ihåg hur jag undrade varför mormor var vid min säng och frågade henne hur det stod till. Mormor berättade att hon skulle resa bort och att jag inte skulle kunna träffa henne på länge. Men jag skulle inte oroa mig, hon skulle till ett fantastiskt ställe. Men hon skulle fortsätta att vaka över mig, och skulle alltid finnas för mig. Jag sa något som ’Okej, mormor, det är bra.’ Hon sa ’jag älskar dig’ och sa åt mig att somna om. Vilket jag gjorde. På morgonen sa mina föräldrar att de hade tråkiga nyheter. Mormor hade gått bort. Jag svarade att det visste jag redan, för mormor hade kommit och berättat att hon skulle resa iväg men att hon fortfarande skulle se efter mig och att jag inte skulle oroa mig.”

    Översättning: Agneta Lagercrantz

    Källor:

    Comfort for the dying: five years retrospective and one year prospective studies of end of life experiences.
    Archives of Gerontology and Geriatrics 2010:51.

    End-of-life Experiences: Reaching Out for Compassion, Communication and Connection – Meaning of Deathbed Visions and Coincidences.
    American Journal of Hospice & Palliative Medicine 2010.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X