Torbjörn Elensky:Mörka krafter kan kapa upplysningsarv

Med identitetspolitiken har dagens vänster gjort högerns övergivna kulturkonservatism till sin. Risken med den identitetspolitiska diskursen är att reaktionära nationalister alltmer högljutt använder sig av i princip samma tankearv, men med motsatta förtecken.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Olika grupper kan ha diametralt olika anledningar att värna sin kollektiva identitet.

Annons

Identitetspolitiken stöts och blöts i debatten, men ingen tycks vara riktig klar över vad den egentligen är. Queerteori, postkolonialism och genusteori med flera är teoribildningar som problematiserar maktförhållanden och relationerna mellan centrum och periferi. De marginaliserade kräver rättvisa. De kräver upprättelse. Utan rättvisa ingen frihet, utan frihet ingen rättvisa. De koloniserade, kvinnorna, barnen, de etniska, sexuella och religiösa minoriteterna kräver rätten till sina egna berättelser, som alla bygger på deras krav på rättvisa. Dessa teorier kan slarvigt sammanfattas som ”postmodernistiska” och uppfattas i dag vanligen som uttryck för en flerfilig vänsterrörelse och ställs i motsättning mot ”upplysningen”. Men saken är egentligen inte fullt så enkel.

Postmodernismen är på ett sätt upplysningens yttersta konsekvens. Den är upplysningen vänd mot sig själv, som slukar sig själv, genom att med radikalt tvivel, i David Humes och Immanuel Kants efterföljd, underminera själva grunden för de viktigaste upplysningstankarna – tron på en möjlig objektiv sanning, tron på förnuftets förmåga att förstå och ordna världen rationellt, tron på en gemensam mänsklighet med en yttersta möjlighet av rättvisa och frihet för alla, om bara de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna kan spridas ut och tillämpas i hela världen.

Annons
Annons
Annons