Annons
X
Annons
X
Film
Recension

Jackie Mörk skildring av livet efter JFK-mordet

Filmen som skildrar Jackie Kennedy efter mordet på JFK bär ett vackert och rått bildspråk där varenda ruta är minutiöst genomtänkt, skriver Anna Hellsten.

Natalie Portman är makalöst uttrycksfull i rollen om Jacqueline Kennedy Onassis skriver SvD:s recensent Anna Hellsten.
Natalie Portman är makalöst uttrycksfull i rollen om Jacqueline Kennedy Onassis skriver SvD:s recensent Anna Hellsten. Foto: Pablo Larrains
Biovåren 2017

Jackie

Regi
Pablo Larraín
Genre
Drama
Medverkande
Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig, Billy Crudup
Längd
1 tim 40 min

Manus: Noah Oppenheim. Från 15 år.

Betyg: 5 av 6

Den 29 november, en vecka efter att John F Kennedy mördats, träffade tidningen Lifes reporter Theodore White änkan Jackie Kennedy i familjens hus på Cape Cod. Resultatet blev ett uppslag under rubriken ”For president Kennedy: An epilogue”. Men trots att texten bygger på ett samtal är Jackie Kennedy på något vis frånvarande i den: där finns inga stora känsloutbrott, inga tårar, inga förtvivlade reflektioner från kvinnan som just blivit både änka och ensamstående mamma. Att artikeln numera klassas som en av de viktigaste i den massiva dokumentationen över presidenten beror snarare på att det var där som Jackie Kennedy första gången refererade till Kennedys tid vid ämbetet som ”Camelot”: en term lånad från Kung Arthur men i dag betydligt oftare förekommande just i skildringar av USA:s allra mest mytiska familj. Jackie Kennedy lär dessutom mer eller mindre ha beordrat reportern att använda liknelsen.

’Jackie’ är verkligen en berättelse om Jackie,

Startpunkten för Pablo Larraíns och manusförfattaren Noah Oppenheims mäktiga, mörka ”Jackie” är den där intervjun – men ur det hyfsat traditionella greppet att förmedla handling via en samtalssituation broderar Larraín ut sin berättelse till en allt annat än traditionell film om världens mest berömda mord, en berättelse så tät att det nästan känns som om man är med i realtid. Scenerna roterar från intervjun till privatplanet via den ödesdigra kortegen till obduktionen på sjukhuset, vidare till Washington och en exakt reproduktion av tv-filmen där Jackie visar upp Vita huset för ett tv-team, och så tillbaka igen, i en vindlande skildring av de där mardrömslika novemberdagarna utifrån Jackie Kennedys perspektiv. JFK gestaltas av en porträttlik Caspar Philipson, men han har knappt några repliker eller närbilder, utan ”Jackie” är verkligen en berättelse om Jackie, spelad av en makalöst uttrycksfull Natalie Portman som dessutom fångat förlagans sätt att prata, en märklig mix av Long Island-dialekt och polerat privatskole-idiom.

Annons
X

Vad gäller gestaltningen i stort är det svårt att säga hur lik den är – Jackie Kennedy var under hela livet skygg och restriktiv med intervjuer – men den är en film som gör henne till människa snarare än myt, någon som mitt i traumat kräver att få kontrollera sin makes eftermäle, för hans skull men också för sin egen och för barnens. Man lyckas dessutom göra det utan att låta femtio års efterhandskonstruktioner färga berättandet. Paret Kennedy var ju en ny typ av presidentpar, och Jackie en ny sorts presidentfru, men 1963 var de kändisar snarare än ikoner: i en dialog mellan Jackie och Bobby Kennedy beklagar de båda att JFK inte hann uträtta något riktigt betydelsefullt eller minnesvärt före sin död. ”Man kanske bara minns att han tog oss ur Kubakrisen, som han själv startade”, funderar Bobby, ett med nutida öron rätt snålt perspektiv på mannen som kommit att bli USA:s mest mytomspunne president, men som där och då möjligen föreföll rimligt.

Påträngdheten fångar hur akut sorg faktiskt känns:

Om skildringen av Jackies sinnestillstånd strävar efter en känslomässig exakthet så är filmen i sig desto mer stiliserad, med ett vackert och rått bildspråk där varenda ruta är minutiöst genomtänkt. Stephen Fontaines kamera håller sig intill Portmans ansikte, och påträngdheten fångar hur akut sorg faktiskt känns: hur den kletar sig fast vid vartenda ögonblick, hur det inte finns någon väg bort från den annat än att vänta. Mica Levis soundtrack är lika närgånget, där ljusa flöjter och glidande stråkar understryker vemodet och skräcken.

Mest imponerande med ”Jackie” är kanske ändå hur den exploaterar och leker med de sensationella Kennedymyterna men i slutänden bygger om dem till en djupt mänsklig berättelse, där världens mest berömda mord inte paketeras som konspiration och mysterium utan ”bara” som en brutal realitet, ett sönderskjutet huvud i ett rosaklätt knä. För att vara en film som ytterst handlar om död och förlust är den helt enkelt ovanligt levande.

Annons

Natalie Portman är makalöst uttrycksfull i rollen om Jacqueline Kennedy Onassis skriver SvD:s recensent Anna Hellsten.

Foto: Pablo Larrains Bild 1 av 2
Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X