Annons
Recension

Ängelns lek (El juego del ángel)Mordlysten Zafón tillbaka i Barcelonas gränder

Under strecket
Publicerad

Om man tar på allvar Julián Carax ord i
Carlos Ruiz Zafóns roman ”Vindens skugga” (Norstedts, 2005), nämligen att ”böcker är speglar: i dem ser man det man har inom sig”, och kompletterar uttalandet med Anthony Burgess ”att döma en bok är mycket likt att döma ett liv…” (”Din tid är ute”, Brombergs, 1987), så befinner man sig som anmälare av
Ängelns lek i en ganska delikat situation. Är det författaren eller läsaren som, enligt den mystiske Carax, speglar sig i texten? Och måste inte recensenterna gå varligt fram för att inte kränka och felbedöma det liv som författarna skapar i sina romaner? Hur finkänslig bör man vara mot en text på 586 sidor med två dödsfall per hundra, tio sammantaget, av vilka ett är naturligt, ett nästan naturligt och resten brutala mord? Vem, vilka är det som törstar efter blod och ond bråd död, frågar man sig ängsligt, de uttråkade läsarna eller den dödsfixerade författaren, som så gärna vill skänka oss litet ”spänning” – o, detta missbrukade ord! – i vår stackars trista, sega, västerländska tillvaro?

Efter den formidabla framgången med ”Vindens skugga”, en tillkrånglad men snabbt berättad historia i gotisk stil, kryddad med lagom av mänskligt lidande – skriven i Los Angeles där han arbetade som manusförfattare i Hollywood – fortsätter han att i ”Ängelns lek” beskriva sitt älskade Barcelona. Återigen möter vi dess gator och gränder, härliga och ruskiga byggnader, med ”de bortglömda böckernas gravkammare”, med den älskvärde herr Sempere i Sempere & Söners bokhandel och krogen Els Quatre Gats, De Fyra Katterna. Och när allt är på plats, släpper han dödshundarna lösa.

Annons
Annons
Annons