Morden, journalistiken och politiken

Extrema våldsbrott, som mordet på Anna Lindh, får extrem uppmärksamhet i medierna, ofta följt av en stark medieopinion. Den hårdnande konkurrensen kan ge en kommersiellt motiverad och populistisk journalistik ett allt större inflytande över den politiska agendan. Av Ester Pollack

Under strecket
Publicerad
Annons

Mordet på utrikesminister Anna Lindh har skakat om Sverige. Den tragiska händelsen har lett till flera olika ännu pågående debatter, bland annat den om mediernas roll. Har medierna begått irreparabla övertramp? Överskrids etiska gränser för vad vi kan tolerera? Brottstemat har i alla tider utgjort en stor del av mediernas innehåll. Det lämpar sig väl för en dramatiserad, personorienterad och bildmässig journalistik. I en samtid med hårda konkurrensvillkor på mediemarknaden och kraftig rationalisering av produktionen är den sortens journalistik ett framgångskoncept.
Studerar man historiskt hur mediernas rapportering av brott sett ut är dessa frågor är inte nya. Det har hänt tidigare i historien att populistiska medier samspelat med politisk populism. Den självrannsakan som sker efter sådana samspel tycks inte räcka särskilt länge. I den uppiskade stämning och opinion som råder i dag kan exempelvis politiska beslut om en mer repressiv lagstiftning riktad mot psykiskt sjuka bli utfallet.
I ett tidigt
skede, under 1800-talet, var brottsjournalistiken ett medel i den journalistiska institutionens kamp om rätten att offentligt kritisera rättsapparaten och samhällsordningen. Inom den brittiska pressen utvecklades en rättsrapportering som kritiskt diskuterade rådande samhällsmoral och samtidigt var kommersiellt framgångsrik. Den verkade genom att ge levande beskrivningar av åtalade och offer, polis och domare, genom att ge historierna en human touch. Den typen av journalistik kom också att inspirera de svenska tidningarna. Under 1800-talets senare decennier kom influenserna i stället från USA, som då övertagit Englands tidigare roll som ledande medienation.
Vid det förra seklets början tog Sverige starka intryck av den amerikanska pressen. Där, i Amerika, hade en typ av journalistik växt fram som försökte vidga tidningarnas läsekrets genom berättelser som skulle tilltala också de mindre välutbildade. Human interest stories blev en del av konceptet. Berättelser av ett sådant ”allmänmänskligt intresse”
visade sig ofta vara berättelser om brott, om mördare, våldsmän, förskingrare och andra banditer. Skildringarna väjde inte för det makabra. Här var naturalismen total, likt naturvetenskapen dissekerade reportern varenda blodig detalj. På samma sätt dissekerades förövarens karaktär och utseende. Monster kreerades som kunde begapas av en masspublik.
När den svenska journalistiken skulle moderniseras blev den amerikanska sensationsjournalistiken en förebild. Tidningarnas frossande i brottslighet ledde under 1900-talets första decennier till heta debatter i såväl Publicistklubben och Journalistförbundet som riksdagen. Framför allt diskuterades namnpubliceringen av misstänkta gärningsmän, och självmördare. Ur dessa diskussioner föddes pressens självcensur, ett etiskt regelverk övervakat av Pressens Opinionsnämnd och pressombudsmannen. Publicisternas drivkraft bakom den självpåtagna saneringen av journalistiken var önskan att behålla trovärdigheten gentemot allmänheten - för att därmed behålla läsarna. Och
detta utan att tvingas nagga den omhuldade tryckfrihetslagstiftningen i kanten.

Annons

Under de senaste veckorna har en rad röster i offentligheten ifrågasatt självsaneringens effektivitet och mediernas känslighet för allmänhetens omdömen. Krav har rests på lagstiftningsförändringar för att stävja en spekulativ och integritetskränkande journalistik. I mycket liknar denna debatt det förra sekelskiftets diskussion - men tiden är tveklöst en annan. Stora samhällsomvandlingar har ägt rum, så är bland annat brottsnivån ojämförligt högre, kriminalpolitikens ställning annorlunda och mediesituationen radikalt förändrad. Ett historiskt perspektiv på brottsjournalistik och kriminalpolitik kan vara välbehövligt och ge relief åt våra samtida resonemang.
Under 1900-talet har journalistikens roller och funktioner förändrats i förhållande till samhällets övriga institutioner, inte minst rättssystem och kriminalpolitik. Vilka typer av brott som fått uppmärksamhet över åren har exempelvis varierat. Variationen låter sig inte
enkelt förklaras utifrån motsvarande förändringar i brottsutvecklingen. Internationell forskning bekräftar mönstret av bristande överensstämmelse mellan brottsstatistik och brottsrapportering.
Forskningen om medierapporteringens förhållande till brottsutvecklingen visar att medierna har ett starkt inflytande i definitionsprocesser av det som vid en viss tidpunkt karakteriseras som avvikande eller brottsligt beteende. Nya brottstyper kan lanseras, vissa brottskategorier få särskild belysning. Mediernas konstruktioner och förmåga att rikta uppmärksamheten mot vissa beteenden eller fenomen medverkar till en ökning av den registrerade brottsligheten, genom att skärpa människors perception och känslighet men också genom att exempelvis rikta polisens och övriga rättsväsendets uppmärksamhet mot viss brottslighet.
Men också ett omvänt resonemang tycks giltigt: en viss tidsperiods kulturella förhållanden, exempelvis i form av kriminalpolitisk debatt, har inverkan på journalistikens sätt att hantera frågor på
området. Internationella studier visar en trend av ökad omfattning av brottsrapportering i medierna under efterkrigstid, emellertid med undantag för 60-talet. Texter om brott var då färre än på både 50- och 70-talet. Samhällsdebatten om kriminalitet präglades under 60-talet av ett starkt intresse för sociala orsaker bakom avvikande beteende, en trend inom kriminologin som påbörjats decenniet innan. I pressen fördes diskussionen om brott i termer av allmänna sociala problem, tydligt influerad av den samtida kriminalpolitiska inriktningen. Brottsligheten å sin sida ökade stadigt under perioden.
Enligt en samhällsteoretiker som Michel Foucault och kriminologen Richard Ericson handlar upptagenheten med brott om att uttrycka, legitimera och upprätthålla ordningen, att utstaka gränser för det sociala livet. Ur det perspektivet kan brottsjournalistiken ses som uttryck för vilka hot och problem ett samhälle vid en viss tidpunkt uppfattar och bearbetar. 60-talet blir intressant genom att brottsproblemet i så
ringa utsträckning tycks ha uppfattats som ett samhällshot.
Hur har då synen på brottsligheten och kriminaljournalistikens roll förändrats under de senaste femtio åren? Några av svaren kan skisseras genom nedslag i den kriminalpolitiska kontexten under 50-, 70- respektive 90-talet.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons