Mördare försåg läkarstudenter med lik

På 1800-talet var det förbjudet att dissekera andra än döda brottslingar i England. Följden blev att läkarstudenter, för att klara studierna, köpte lik stulna från kyrkogårdar. Två personer insåg det lukrativa i handeln och ströp sammanlagt 16 människor för att sälja till skolorna.

Under strecket
Publicerad
Annons

I april avslöjade norska TV2 hur läkarstudenter i Ungern köper lik för att förbereda sig inför sin, får man anta mycket svåra, anatomitentamen. Nyheten gav visst eko i svenska medier. Oavsett studenternas bildningshunger framstår den avslöjade handeln som minst sagt makaber. Dagens mest grundläggande krav för att en människas kropp ska komma ifråga för medicinsk undervisning i Sverige är donatorns medgivande. Men det ungerska exemplet har intressanta historiska paralleller.
I England förekom under början av 1800-talet handel med människokroppar. Dessa stals före eller grävdes upp efter begravningen och såldes till anatomiska institutioner. I en tid då dissektion fortfarande ingick i och ansågs ge en extra avskräckande dimension till dödsstraffet är det inte svårt att föreställa sig den fruktan som blev följden av gravplundrarnas verksamhet. Bortsett från de religiösa uppfattningar som var bakgrunden till dåtidens motstånd mot dissektion, kan tanken på tysta män som i skydd av mörkret hemsöker
kyrkogårdar på jakt efter färska gravar än i dag sända kalla kårar längs ryggraden. Men ännu otäckare är fallet Burke och Hare, skildrat i bland andra ”Burke and Hare” (Hugh Douglas, 1975) och ”Burke and Hare: The Year of the Ghouls” (Brian Bailey, 2002). De båda irländarna Burke och Hare mördade minst 16 personer i Edinburgh och sålde deras kroppar till anatomiundervisning
Den moderna dissektionen som undervisningsform brukar tillskrivas Andreas Vesalius (1514-64). Före Vesalius var dissektioner ovanliga och oinspirerande tillställningar, där en medlem av fakulteten läste högt ur ett verk av Galenos, antikens främste anatom. Samtidigt stod en assistent för dissekerandet och förevisade det sedan tusen år beskrivna. Det var en föga interaktiv process och studenternas entusiasm torde ha varit måttlig. Efter egna dissektioner kunde Vesalius emellertid påvisa flera felaktigheter i Galenos anatomi, som främst baserats på studier av djur. Vesalius blev därefter en förespråkare av praktisk dissektion som sätt
för blivande läkare att lära sig anatomi.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons