Recension

Fahrenheit 9/11Moore skjuter sig själv i foten

Under strecket
Publicerad
Annons

President George W. Bush sitter och hummar och flackar med en plirande blick i väntan på att tv-tala till nationen, omedveten om eller ointresserad av att kameran går redan innan bilderna läggs ut i sändning. Han ger onekligen ett rätt bisarrt intryck; ser aningen obehaglig ut. Man undrar litet om alla skruvar är ordentligt åtdragna.
President George W. Bush fördömer terrorismen, uppmanar världens ledare att förena sig med honom i den hårda kampen, och fortsätter sedan sin golfrunda med en uppmaning till den församlade pressen att titta på nästa utslag. Här framstår han som lättsinnig och tanklös, en fånig festprisse som är ovärdig sitt ämbete.
Presidentens rådgivare och ministrar sminkas och piffar till sig inför olika tv framträdanden. De framtonar som koketta och litet löjliga. Biträdande försvarsminister Wolfowitz visar hur han brukar få till det med en plastkam fuktad med saliv. Justitieminister Ashcroft sjunger en patriotisk sång.

Ni kan lita på att Michael Moore, som vann guldpalmen för bästa åsikt med ”Fahrenheit 9/11” i Cannes i våras, mycket grundligt har dammsugit alla upptänkliga mediearkiv på spaning efter bilder som i minsta möjliga mån är smickrande för presidenten och dennes regering. Här handlar det nämligen om en enda sak: brutal bush-bashing i alla dess former. Det är, som bekant, val senare i höst, och filmen är Moores bidrag till oppositionens ansträngningar att åstadkomma ett regimskifte.
Om detta kan man säga många saker, till exempel att det inte är särskilt svårt att hitta tillfällen då Bush, som ju lever i en inte alldeles lycklig relation till sitt modersmål, gör bort sig. Och det är heller inte precis svårt att plocka säckvis med poänger om man i den goda sakens namn tillåter sig att påstå och insinuera precis vad som helst, hur irrelevant, inkonsekvent eller rätt och slätt idiotiskt det än må vara.
Visst är det kul när det i bild visas registerutdrag från presidentens föga ärorika militärtjänstgöring, där det framgår att han en gång bestraffades för att ha missat en läkarundersökning, och Moore på ljudbandet lägger in en gungande gitarrfigur man omedelbart känner igen och ögonblicket därpå identifierar: ”Cocaine”. Jättekul. Men exakt hur detta ska infogas i ett politiskt resonemang är oklart. Moore bjuder på demagogisk buskis istället för argumentation, flams istället för substans.
Exemplen ovan är belysande: Direktsändningar är pressande, och att uppträda nervöst i en sådan situation är bara mänskligt. Alla som medverkar i tv blir sminkade, och det säger ingenting om någonting. Och ställer man frågor under en golfrunda, blir det ofrånkomligen först uttalanden i det aktuella ämnet och sedan utslag. Såvida det inte ska anses opassande att en president spelar golf överhuvudtaget, förstås. Men då får man faktiskt redovisa något som liknar ett skäl för detta.
Och i själva verket kunde ingenting passa Bush och hans kampanjstrateger bättre än att han återigen framställs som en flinande texasgubbe som uttrycker sig föga sofistikerat och trivs bäst i sin skraltiga pick-up. En kandidat av den sorten anses nämligen, på goda grunder, vara mycket valbar i ett sammanhang där det i hög grad handlar om personlighet och få väljare har något riktigt grepp om själva frågorna. Därför ser man i Bush-lägret gärna att folk glömmer att deras man är en privilegierad goddagspilt från östkustens snobbigaste snobbreservat, och således skjuter sig Moore i foten när han fogar in presidentens nuna i vinjetten från den gamla western-serien ”Bröderna Cartwright”. Det är fel personer som flabbar: de redan frälsta.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons