X
Annons
X
Recension

Tillbaka till Montauk Montauk får äldre män att jaga gamla flammor

Premium

I "Tillbaka till Montauk" återförenas den äldre författaren Max med en av sina exflickvänner. Jan Söderqvist har sett en film om minnet och kärlek, tillägnad författaren Max Frisch.

Nina Hoss och Stellan Skarsgård.
Nina Hoss och Stellan Skarsgård. Foto: Franziska Strauss/Studio S

Det är någonting med Montauk längst ute på Long Island – sanddynerna, vågorna, fyren på uddens yttersta spets – som är kopplat till åldrande, manliga författare som förälskar sig i vackra, unga kvinnor, som badar i deras beundran och sedan sörjer att kärleken obevekligen rinner dem ur händerna. Här skapar man vackra minnen av romantiska strandpromenader, minnen som man kapslar in och begråter när man känner en attack av självömkan. Här spelar man in tv-serier som, exempelvis, "The affair", där en äldre författare … ja, exakt.

I Volker Schlöndorffs ganska förfärliga filmatisering av Max Frischs roman "Homo faber" – en enda lång bingorad av bisarra sammanträffanden och melodramatiska klichéer – planerar just en vacker, ung kvinna en utflykt till just Montauk med sin rastlöse och avsevärt äldre älskare. Repliken speglar, får vi förmoda, regissörens vetskap om en senare – och på alla sätt intressantare – roman av Frisch som heter just "Montauk", där en äldre författare förälskar sig … ja, och så vidare. Men inte bara. Han refererar till andra författare (Roth, Beckett) och reflekterar kring åtskilligt annat: åldrandet och den egna berömmelsen, till exempel, och en djup men i grunden ojämlik vänskap med en viss W, som delvis har format honom till den han är.

Nina Hoss och Stellan Skarsgård.

Foto: Franziska Strauss/Studio S Bild 1 av 2
Foto: Franziska Strauss Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X