Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Tonsättarfestival med Oliver Knussen, del 2 Monster och galna danser med rejält driv

Norrköpings symfoniorkester gav fint bidrag till tonsättarfestivalen, ledd av distinkte Andrew Gourlay som åstadkom mer driv än Oliver Knussen själv.

[object Object]
Sopranen Claire Booth bjöd på röstakrobatik. Foto: Jan-Olav Wedin
Musikveckan med SvD

Tonsättarfestival med Oliver Knussen, del 2

Genre
Konsert
Var
Konserthuset

Norrköpings Symfoniorkester. Dirigent: Andrew Gourlay. Sopran: Claire Booth.

I backspegeln kommer nog fredagens konsert att bli det starkaste minnet från Knussen-festivalen. Då var det dags för nummer ur operan på barnboksklassikern ”Till vildingarnas land”. Det visade sig vara hur lätt som helst att som lyssnare få de härligt förfärliga monstren för den inre blicken. Men så har boken också gett upphov till ett av Oliver Knussen bästa partitur: hans klangliga fantasi går på högvarv i denna opera för barnsliga vuxna.

Med en röstakrobatisk sopran som Claire Booth som Max (visserligen utan vargkostym men ändå i jeans) blir det fullt drag. I cykeln av sånger spelar Knussen ut vokalteater i bästa 60-talsstil. Vägen över havet till vildingarna är ren klangpoesi och den galna dansen för Max och monstren blir ett stort klimax.

Det var Norrköpings symfoniorkester som gav sitt fina bidrag till festivalen, ledd av distinkte Andrew Gourlay. Att det denna kväll inte var tonsättaren själv som dirigerade, utan ett annat temperament som gav sitt perspektiv, bidrog nog till den rika upplevelsen. Visst är tonsättarens egen skivinspelning klarare (det är egentligen taskigt att ens jämföra), men här var det mer driv.

Annons
X

Inte nog med det: Booth sjöng också Knussens ”Whitman settings”, fyra dikter av den amerikanske poeten tolkade ur Alban Bergs perspektiv, hur märkligt det än kan låta. Dessutom illustrerades hur lockad modernismen kan vara av medeltida polyfoni och barock genom dels ”Locke’s theatre” av Ryan Wigglesworth (som haft Knussen som mentor), dels festivalprofilens ”Two organa”. På båda håll expansiva uttolkningar av det förflutna.

En minnesvärd kväll, definitivt, men också en påminnelse om att festivalen är väldigt nedbantad. Hade det inte varit en poäng att få höra hela vildingoperan? Och hade inte Knussens rätt begränsade produktion kunnat ställas i relation till musikhistorien, något hans verk faktiskt gör redan i sig? Nåja, söndagen lockar definitivt med Knussens Nalle Puh-sånger. ”Rum-tum-tum tiddle-um!”

Annons
Annons
X

Sopranen Claire Booth bjöd på röstakrobatik.

Foto: Jan-Olav Wedin Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X