Perfect Guide

Momsplaining hör hemma i helvetet

Det var sättet han sa det på. Hur han formade läpparna till två smala, vita streck och liksom väste fram: ”Hälsa din karriärmamma från mig.” En liten dusch av spott regnade ner på min himmelsblå cykelhjälm. Jag tittade förvånat upp på min bästa kompis pappa. Jag var nio år och kunde för mitt liv inte förstå varför han var nedlåtande. Jag minns att hans fru, kvarterets perfekta och mycket vackra hemmafru, kom ut på trappan i förkläde med volanger och sa: ”Men Göran, Elin kan ju inte hjälpa att hennes mamma är gift med jobbet”.

Det var första gången jag förstod att jag kanske borde skämmas för min morsa. Att det här med kvinnor som hade en framgångsrik karriär var något onaturligt och fult. Innan var det något jag aldrig reflekterat över; jag trodde alla mammor körde den stora bilen, klädde sig i dräkt och tjänade pengarna – medan papporna var hemma och bakade, flätade hår, diskade och nattade. Mina kinder hettade och jag trampade förvirrad och ledsen hem genom villakvarteren på min ärvda Crescent med bockstyre.

Annons

Vilken tur att vi har kommit så långt sedan 80-talet, kanske du tänker. Men tyvärr är det långt ifrån sanningen. Skammen bor kvar. Moderskapet och en framgångsrik karriär provocerar fortfarande. Kommentarerna kommer ofta när man minst anar det. Som när man med andan i halsen springer in på förskolan klockan 16 en fredagseftermiddag bara för att upptäcka att ens unge sitter helt själv i sandlådan. ”Vissa mammor vill faktiskt vara med sina barn i stället för att jobba.” Pedagogen tittar uppfordrande på mig och plötsligt blir jag nio år igen med blossande kinder. Eller som en av mina mest framgångsrika väninnor nyligen berättade: att ju fler priser och utmärkelser hon fick i jobbet desto mörkare i blicken blev hennes man. Till sist tog han till det enda han hade kvar: ”Du tror du är så jävla duktig, men du är en usel mamma”.

Och visst hade det varit lätt att göra männen till syndabockar i det här fallet, men bäst på att skuldbelägga karriärmorsorna är faktiskt de andra mammorna. De som undervisar om den hemmagjorda barnmaten, den livsviktiga amningen och den farliga nappen. Det är av dem man får blickarna, suckarna och de insinuanta kommentarerna.

Om du tidigare tyckt att mansplaining känts som en finne i röven, så kan jag berätta att momsplaining är minst lika skavande. Tror du mig inte? Ögna igenom några av kommentarerna på entreprenören Isabella Löwengrips blogg. Ingenstans är tonen så hotfull och skuldbeläggande som just där. ”Du kanske skulle kunna ägna dig åt dina barn i stället för att ta ett glas vin.” Och skulle man säga till dessa mammor att man arbetar för att det är så förbaskat kul, och att jobbet faktiskt gör en till en bättre mamma eftersom de olika identiteterna befruktar varandra – då är man ute på minerad mark. Det är okej att vara bra på det ena eller det andra, men att vara så förmäten att tro att man behärskar både karriär och moderskap, det är som att svära i kyrkan.

Tillbaka till Göran och 80-talets villakvarter. En duns i väggen av något stumt och tungt hördes ända in till min bästa kompis flickrum. Hon och jag sprang nyfikna mot ljudets källa. En stor klump köttfärs gled långsamt ner för den Laura Ashley-tapetserade köksväggen. ”Nu får du fan göra dina köttbullar själv i fortsättningen”. Förklädet låg slängt i en hög mitt på golvet och den perfekta hemmafrun dundrade ut genom rummet. Göran kliade sig förvirrat i håret och verkade för första gången inte ha något alls att säga.

Jag tror att det var då jag förstod att man inte behöver välja. Att det inte finns någon paradox mellan att göra karriär OCH att vara en bra mamma … Och om en nioåring kan greppa det – då borde väl även ett gäng momsplainande mödrar kunna inse det också.

Till Toppen