Annons
X
Annons
X
Konst
Recension

Momas konstprotest Momas protest mot Trumps nya lag

Picasso, Matisse och andra av historiens främsta konstnärer har fått sällskap av konstnärer från sju i huvudsak muslimska länder. En skarp och värdig protest mot Donald Trums inreseförbud, skriver Karolina Modig.

Foto: Imago/IBL och Pablo Martinez Monsivais/AP
(uppdaterad)

Momas konstprotest

Genre
Utställning
Var
The Museum of Modern Art, New York

Ett skiftande antal konstverk av konstnärer med rötter i de nationer som drabbats av inreseförbud till USA visas i samlingarna under våren 2017.

I januari införde USA:s president Donald Trump inreseförbud för medborgare från Irak, Syrien, Iran, Sudan, Libyen, Somalia och Jemen. Den tredje februari valde Moma – Museum of Modern Art i New York – genom ett snabbt beslut att visa sitt motstånd mot förordningen genom att byta ut ett antal verk ur sina permanenta samlingar mot verk utförda av konstnärer från de bannlysta länderna. De nyinsatta verken kompletteras av texten: ”Detta verk är av en konstnär från en nation vars medborgare förvägras inresa i Förenta staterna enligt presidentens exekutiva order utfärdad 27 januari”.

På museets femte våning, i de så kallade Collection Galleries, bryter nu de samtida verken (antalet utökas kontinuerligt) skapade 1962–2011 upp både den geografiska och tidsmässiga tråden med västerländska giganter som Picasso, Matisse och Rousseau, vars modernistiska konstverk utförts mellan 1880–1950.

På plats på Moma reflekterar jag över hur lätt det är att i det politiskt instabila läge vi befinner oss förvänta sig att konsten ska ta ställning. Det är konstvecka i New York när jag besöker Moma, och jag inser att jag på flera håll väntar mig konst som skriker ut slagkraftiga budskap. Med några få undantag gör den inte det. Och det är faktiskt lite skönt. Konsten ska inte behöva ta ställning. 

Annons
X

Men när en tung institution som Moma, som sällan hittar skäl nog att röra runt i sina permanenta samlingar gör det, är det onekligen något kraftfullt.

Marcos Grigorian (Iran, 1924–2007), ”Utan titel”, 1963, torkad jord på duk. Foto: Museum of Modern Art

Det första nyinsatta verket möter besökaren redan i entré-rummet. Det är ett vansinnigt vackert verk med motiv av torkad sand och lera, av iranskfödde Marcos Grigorian. Det sticker ut för mig personligen genom att vara estetiskt tilldragande, men smälter stilmässigt in helt med övriga verk.

I en sal som domineras av abstrakt expressionism och konstnärer som Jackson Pollock och Marc Rothko, har det färgmässigt dämpade verk ”Lamination” av iranske Faramarz Pilaram installerats. Pilaram var en frontfigur inom den iranska modernismen på 60- och 70-talet och lyckas här bryta av det övriga stilspråket utan att skapa disharmoni, snarare gör det hela rummet mer spännande.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Charles Hossein Zenderoudi (Iran, född 1937), ”K+L+32+H+4. Mon père et moi” (min far och jag), 1962 tuschpenna och bläck på kartong. Foto: Museum of Modern Art

    Charles Hossein Zenderoudis vackra storformatsverk ”K+L+32+H+4. Mon père et moi” sticker också ut från sina grannmålningar, kanske för att det fått ersätta en Matissemålning i en sal helt tillägnad honom. Men samma sak har skett för sudanesiske Ibrahim el-Salahi, vars lilla målning ”The mosque” ersatt Picassos kortspelare i Picasso-rummet. Det verket smälter in så bra att det snarare blir en överraskande tydlig koppling mellan el-Salahis kubistiska och arkitektoniska influenser, och Picassos djupa intresse för och inspiration från den afrikanska konsten.

    Ibrahim El-Salahi (Sudan, född 1930), ”The mosque”, 1964, olja på duk. Foto: Museum of Modern Art

    En personlig favoritkonstnär, Tala Madani (född 1981), poppar rejält upp stämningen med sitt videkonstverk ”Chit chat” från 2007. Det gör även irakiskfödda stjärnarkitekten Zaha Hadids ”The peak, Hong Kong”, som flyttat in bredvid en Rousseau. Men båda verken står ut mer i sin mer samtida stil än förmodad geografisk härkomst.

    Konst och konstaktioner måste inte, men kan onekligen, vara starka protestmarkörer. Inget nytt i det, men när det görs på det här genomtänkta sättet skapar det en känsla av både hopp och förtvivlan, kamplust och maktlöshet, förståelse och kreativ drivkraft. Oavsett om verken samspelar eller bildar ett spänningsförhållande med övriga runt omkring, är det här ett initiativ värt all sin erhållna uppmärksamhet. Moma lyckas med värdig självklarhet att både lyfta likheter och att sudda ut gränser.

    Moma är inte heller den enda konstinstitutionen som valt att protestera mot Trumps beslut. The Davis Museum i Massachusetts valde exempelvis att, i motsats till Moma, avlägsna samtliga verk gjorda eller donerade av invandrare. Runt 20 procent av museet totala konstverk monterades ner, däribland ett porträtt av George Washington målat av svenske konstnären Adolf Ulrik Wertmüller 1794–96. Det donerades till museet av en svensk invandrarfamilj. Nedmonteringen skedde passande nog på George Washingtons födelsedag under the Presidents’ Day Weekend.

    Tala Madani (Iran, född 1981), ”Chit chat”, 2007, video. Foto: Museum of Modern Art
    Annons
    Foto: Imago/IBL och Pablo Martinez Monsivais/AP Bild 1 av 5

    Marcos Grigorian (Iran, 1924–2007), ”Utan titel”, 1963, torkad jord på duk.

    Foto: Museum of Modern Art Bild 2 av 5

    Charles Hossein Zenderoudi (Iran, född 1937), ”K+L+32+H+4. Mon père et moi” (min far och jag), 1962 tuschpenna och bläck på kartong.

    Foto: Museum of Modern Art Bild 3 av 5

    Ibrahim El-Salahi (Sudan, född 1930), ”The mosque”, 1964, olja på duk.

    Foto: Museum of Modern Art Bild 4 av 5

    Tala Madani (Iran, född 1981), ”Chit chat”, 2007, video.

    Foto: Museum of Modern Art Bild 5 av 5
    Annons
    X
    Annons
    X