X
Annons
X
Recension

Tartuffe Molières sedekomedi tartuffierar Östermalm

Ironiskt, stilrent och försett med samtid – och ett färskt, syrligt slut. Ändå vilar något återhållet och ofärdigt över tolkningen av Molières versdrama.

Magnus Ehrner och Magnus Roosmann i ”Tartuffe”. Foto: Sören Vilks

Det tar en bra stund innan han kommer in på scenen. Till sist står han ändå där, Tartuffe. Han liknar mest en övervintrad, sliten Hare Krishna-figur, iförd en kaftan där den röda färgen blivit svartfläckig av tid och smuts. Han är upplockad av affärsmannen Orgon för att användas som ett slags religiöst bihang, en filial som sköter allt som handlar om moral och tro.

Orgon har fiffigt exporterat samvetsbetänkligheter och gudsfruktighet till en annan person. Vilket utmärkt påfund: att ställa det andliga utanför sig själv. Tala om outsourcing. En egen, anställd Jesusgestalt, möjligen komplett med rut-bidrag. Tanken svindlar.

Magnus Ehrner och Magnus Roosmann i ”Tartuffe”.

Foto: Sören Vilks Bild 1 av 2

Mirja Turestedt, Magnus Roosmann och Magnus Ehrner.

Foto: Sören Vilks Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X