Annons
X
Annons
X

”Möjlighet till karriär krävs för att säkra kvalitet”

Det finns inget generellt problem kring antalet professorer i Sverige. Vi delar inte den verklighetsbeskrivning som Mats Alvesson och Erik J Olsson för fram, skriver docent Virginia Langum och professor Staffan I. Lindberg i en replik.

Debatten om högskolan
[object Object]
Virginia Langum och Staffan I. Lindberg Foto: Privat

REPLIK | AKADEMISK KARRIÄR

Mats Alvesson och Erik J Olsson lever i en föråldrad tid och verkar befinna sig i sin egen lilla svenska ankdamm, när de på SvD Debatt skriver att det finns för många professorer i Sverige. För att råda bot på denna påstådda sjuka, är deras förslag att gå tillbaka till ett mycket dåliga system med endast ett fåtal ”stolsprofessorer” vid varje institution.

Vi håller naturligtvis med om att de som utses till professor måste ha mycket goda meriter. Vi håller också med om att det finns många exempel på personer som befordrats på tvivelaktiga grunder. Men att därifrån dra slutsatsen att det är fel att professor är en position man uppnår efter förtjänst och meritering, är en logisk kullerbytta.

Vi menar bestämt att ett avskaffande av möjligheten att befordras till professor på grundval av meriter, skulle ha en mycket skadlig inverkan på svenska universitet och svensk forsknings anseende i omvärlden.

Annons
X

För det första, om det nu vore så som Alvesson och Olsson tror att ett fåtal professorer i varje ämne är ett recept för excellens, hur kan det då komma sig att inte ett enda ledande universitet i världen har det systemet? Varför har inte Harvard, Princeton, Yale, Columbia, Oxford, Cambridge, och Sciences Po till exempel, sett det ljus som Alvesson och Olsson menar är lösningen? Svaret är att de alla – liksom i princip samtliga universitet av rang i hela västvärlden – har ett system där man befordras till professor på basis av meriter. Inget av dessa ledande universitet har institutioner med endast ett mindre antal professorsstolar.

För det andra innebär Alvesson och Olssons förslag en återgång till ett system som vi i Sverige avvecklat och som kraftigt missgynnade jämlikhet och kvinnors möjlighet till karriär inom akademien. Visst, en majoritet av professorerna är fortfarande män i de flesta ämnen. Men om svenska universitet inte skulle tillåta befordran till professor vore problemet än större och skulle kanske till och med växa. Dels därför att kvinnor enligt forskningen tenderar att missgynnas i dylika anställningsförfaranden. Kvinnor är också mindre mobila (Higher Education Sector Report, MORE2, 2013), och ett system med få professorstjänster skulle öka kravet på att flytta för att kunna bli professor.

För det tredje, är det en felaktig och föråldrad beskrivning som Alvesson och Olsson ger av vad som krävs för anställning och meritering i dag vid svenska universitet. Dels ger de intrycket av att det svämmar över av folk med titeln professor. Det är inte sant. Endast 17 procent av den forskande och undervisande personalen vid landets högskolor och universitet är professorer (UKÄ, Rapport 2016:11). Dels är yngre forskare oftast faktiskt mycket mer konkurrenskraftiga, det vill säga mer meriterade, än befintliga professorer. Visst finns det undantag, och visst skjuter vissa institutioner i landet sig själva i foten genom att befordra personer med svaga meriter till professor men det skadar mest dem själva i långa loppet.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Låt oss ge bara ett exempel på hur situationen förändrats under de senaste 10 åren när det gäller att konkurrera om akademiska tjänster i ett av de ämnen som pekas ut som problematiska – statsvetenskap.

    När Lunds statsvetenskapliga institution 2004 utlyste ett lektorat inkom 6 ansökningar. Samtliga sökande var från Sverige och 4 av dem från den egna institutionen. När ett biträdande lektorat (vilket är en position av lägre rang) utlystes 2013 vid Göteborgs universitet inställde sig 73 sökande varav ungefär 80 procent var internationella. Bland dem fanns unga forskare med fantastiska meriter från toppuniversitet som Harvard, Princeton, University of Michigan, University of California, och New York University.

    Detta är bara ett exempel av många. Konkurrensen har ökat dramatiskt. På bara 10 år har ribban för de meriter som krävs för att överhuvudtaget få in en fot i akademien höjts väsentligt. När de yngre generationer söker befordran till professor har de ofta långt bättre och bredare kvalifikationer, inklusive internationella meriter, än vad tidigare generationer hade. Vi ser alltså inget generellt problem och delar inte Alvesson och Olssons verklighetsbeskrivning.

    Möjligheten till befordran till professor är också oerhört viktigt för att vi ska kunna behålla dessa yngre och framgångsrika forskare i Sverige. Få av dessa skulle finna sig i att stanna på docent-steget (associate professor”). I internationella sammanhang ser det efterhand mycket märkligt ut (”är den personen fortfarande bara docent?!”) och skadar karriären.

    Om professorstiteln tappat sitt ”fina skimmer” så hände det för ett antal år sedan. Det är inte ett nytt hot, utan något som tidigare generationer skapade. Det är heller inte ett systemfel utan snarare en effekt av den dålig konkurrens, svaga internationalisering, och kultur av internrekrytering som präglade många institutioner förr. I dag har de flesta institutioner ändrat på detta. De som inte gör det kommer att tappa ytterligare i anseende och forskningsmedel. Det är deras sak och problem, men inte ett fel på systemet med befordran till professor.

    Virginia Langum

    docent i engelsk litteratur, Umeå universitet, Pro Futura Scientia Fellow

    Staffan I. Lindberg

    professor i statsvetenskap & föreståndare, Varieties of Democracy institutet, Göteborgs universitet, Wallenberg Academy Fellow

    Annons
    Annons
    X

    Virginia Langum och Staffan I. Lindberg

    Foto: Privat Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X