Annons
Recension

Sofia Karlsson, Limbohofvet, m flModig strategi av Stockholm Folk Festival

Under strecket
Publicerad

Stockholm Folk Festival i parken utanför Hesselby Slott, präglas även under sitt andra år av ett axiom den svenska folkmusiken länge brottats med: det är önskvärt att fler får upp öronen för hur bra svensk folkmusik är. Folkmusik då i betydelserna spelmansmusik, världsmusik och visor. Årets festival fortsätter således att ta element från Bingsjöstämman, nedlagda Falun Folkmusik Festival, Allsång på Skansen och visfestivalen i Västervik, i hopp om att musikmiljöerna skall berika varandra, snarare än inkräkta på varandras territorium. I det ligger en risk och det är modigt av festivalen, med Tomas Ledin i spetsen, att fortsätta på den inslagna vägen, i stället för att satsa på till exempel en strikt bluegrass-festival, som sannolikt skulle vara ett säkrare publikkort.

Mitt i korsvägen mellan sfärerna finns Sofia Karlsson, en artist som skickligt lyckas förena både den nya och äldre visan, folkmusik och folklighet. Hon var stora dragplåstret på lördagen och drog en publik på uppskattningsvis närmare 5000 personer. Det var avslutning på sommarturnén och hennes enda spelning i Stockholm. Bandet var unikt för denna konsert, med fina gästinhopp av fiolspelarna Mia Marin och Lena Jonsson, plus cittern-spelaren Esbjörn Hazelius, som gjorde sin första spelning med Karlssons band på närmare sju år. Tyngdpunkten låg på Dan Anderssons diktning, men vi fick också hennes finstämda tolkning av ”Till havs”. Staffan Hellstrands ”Fanfar” blev ett mäktigt avslutningsnummer på en konsert vars enda brist var att den kändes för kort, eftersom festivalschemat måste hållas.

Annons
Annons
Annons