Annons
X
Annons
X

Modet som överlevde – trots allt

TIDSMASKIN År 1967, ett år innan det radikala 1968, såg det ut som om det högborgerliga Parismodets dagar var räknade. Carl Johan De Geer åkte dit för att fotografera det så länge det varade. Resultatet är den charmiga utställningen ”Vi hade fel” på Waldemarsudde.

(uppdaterad)
Marie-Louise Ekman i privata kläder.
Marie-Louise Ekman i privata kläder. Foto: CARL-JOHAN DE GEER

–Fotografi är en tidsmaskin, slår Carl Johan De Geer fast där han står mitt i sin nostalgiska och mycket estetiska utställning ”Vi hade fel”.

Det rör sig om modebilder, här för första gången i stort format. År 1967 publicerades de som ett ”kul” modejobb i DN, på en sida i tidens fotonovell-layout försedda med pratbubblor.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Dåvarande DN-journalisten Rebecka Tarschys tes var att de fina modehusen i Paris, haute couturens hemvist, snart skulle dra sin sista suck. Deras hantverksintensiva överklassmode gick stick i stäv med den nyenkla och radikala tidsandan, alltså var det hög tid att dokumentera deras alster på svenska modeller, närmare bestämt designern Gunila Axén och fotografens unga hustru Marie-Louise, då De Geer, sedermera Bergenstråhle och Ekman, konstprofessor och Dramatenchef.

    Annons
    X

    Hypotesen var verkligen inte gripen ur luften. Nästa vår, i maj 1968, skulle gatstenarna från de avenyer där De Geer fotograferade, hagla i Parisrevoltens bataljer.

    –Fotografi var mitt brödjobb, berättar Carl Johan De Geer, som också var på plats som bildjournalist – då för tidskriften Se – under Kårhusockupationen i Stockholm samma revolutionsår.

    Den år 1967 unge konstnären, 29, kunde givetvis inte leva på sin konst. Dessutom hade polisen – under viss medial uppmärksamhet – just låtit beslagta och förstöra hela upplagan av hans verk ”Skända flaggan”, en vapenvägraraffisch som ingick i en utställning på galleri Karlsson i Stockholm. Den föreställde en brinnande svensk fana där han skrivit sitt famösa ”Kuken” och tillfogat texten ”Skända flaggan vägra bära vapen”. Ord och inga visor som var sin tids konstchock och som idag, förutom att de just nu står sig fint mot byrån DDB:s pågående kampanj ”Vad håller du på med” för Försvarsmakten, blivit en konstklassiker vars nyupplaga från år 2004 är en kär favorit på de fina auktionshusen.

    Länge såg Carl Johan De Geer sina fotojobb som just det, brödjobb utan konstnärligt värde. Först på senare år har han insett deras betydelse, för honom främst som tidsdokument.

    –De knyter ihop dåtid och nutid, filosoferar Carl Johan De Geer.

    Fotografierna är ett bländande resultat av ett riktigt lågbudgetarbete jämfört med dagens ofta storvulna modebildsproduktioner. Två modeller, en fotograf med några kameraväskor och en journalist bildade ett team som raggade kläder på plats och ägnade sig åt gatufotografi i miljö och befintligt ljus.

    –Vi åkte till Paris i DN-journalisten Rebecka Tarschys gamla DAF, berättar fotografen och minns hur den ganska undermåliga bilen stannade på grund av överhettad fläktrem i backarna på autobahn till långtradarnas fasa.

    Bilar, ja. Innan vi fördjupar oss i kläder och modehistoria fastnar både Carl Johan De Geer, SvD:s fotograf Lars Pehrson och jag i epokens automobiler, Renault Dauphine, -R3:or och -4:or, samt de många Morris Mini som trafikerar modekvarterens avenyer och bakgator.

    –Jag älskar bilar, utbrister CJDG, som i ”Doften av färg”, en utställning på Waldemarsudde år 2007 under tre månader intervenerade i prins Eugens miljöer och bland annat visade små bilder av de bilar han ägde under 50-talet.

    –Bilarna kanske till och med är skarpare än modellerna, misstänker han när vi beundrar den magnifika Citroën DS19 cabriolet som Marie-Louise Ekman lutar sig emot – och se där i bakgrunden skymtar även en elegant Sunbeam parkerad framför anrika och fina konsthandeln MKnoedler & Cie.

    De Geer har rätt, bilderna och bilarna är verkligen exceptionellt skarpa. Men det gäller även plaggen som är helt makalösa. Som de metallbrynjor teamet fick låna av Paco Rabanne, som just förfärdigat Jane Fondas spejsade scenkläder till Roger Vadims rymdsexklassiker ”Barbarella”.

    –Att vi, som var helt okända på modehusen, fick låna dem var sensationellt. Jag tror att det beror på Rebecka Tarschys bestämda sätt. Hon tog kommandot helt enkelt, kommenterar Carl Johan De Geer och räknar vant upp namnen på de modemärken som syns i bilderna:

    –Nina Ricci, Dior, Courrèges, Louis Féraud, Schreiber, Schreiber & Hollington…

    Michel Schreiber och irländaren Patrick Hollington tog upp traditionen från klassiska franska arbetarkläder och den senare är Carl Johan De Geers favorit. Det är plagg som möjligtvis inspirerade de svenska Mah-Jong-kläderna och som länge varit något av en uniform inom arkitektkåren. Därifrån kommer även den fina grålila kavaj utan slag han är iklädd vid vårt möte och som han planerar att bära under vernissagen.

    Utställningstiteln då?

    –Vi hade fel, helt enkelt. Haute couturen försvann inte alls. Idag är den ju större än någonsin.

    Annons
    Annons
    X

    Marie-Louise Ekman i privata kläder.

    Foto: CARL-JOHAN DE GEER Bild 1 av 5

    Gunilla Axén och Marie-Louise Ekman i Pierre Cardin

    Foto: CARL JOHAN DE GEER Bild 2 av 5

    Gunilla Axén och Marie-Louise Ekman i Nina Ricci.

    Foto: CARL JOHAN DE GEER Bild 3 av 5

    Marie-Louise Ekman och Gunilla Axén i Paco Rabanne.

    Foto: CARL JOHAN DE GEER Bild 4 av 5

    Carl Johan De Geer Aktuell med utställning med modebilder från 1967

    Foto: LARS PEHRSON Bild 5 av 5
    Annons
    X
    Annons
    X