Annons

Modernistiskt språktvivel för poesiälskaren

Under strecket
Publicerad

Kanhända är poeten Östen Sjöstrand en av de viktigaste svenska lyrikerna under 1900-talet. En skör tyngdkraft finns i hans diktning som på ett säreget sätt både lugnar och varnar. Han är helt enkelt oumbärlig för alla som gillar poesi. Därför är det trist att så få numera läser honom.
Sjöstrand har skrivit tolv diktböcker, den senaste ”På återvägen från Jasna Góra” (1987), essäer, debattartiklar, hörspel och ett operalibretto. Faktiskt är han en av de svenska diktare som har översatts till flest språk. Samtidigt har han ju själv, bland annat som den snart nedlagda tidskriften Artes förste redaktör mellan 1975 och 1987, flitigt tolkat och introducerat nya utländska diktare till svenska.
Han debuterade redan 1949 med diktsamlingen Unio, språkligt ett modernistiskt praktexempel, med en titel som direkt syftar till det personliga uppgåendet i gudomen, unio mystica. Självfallet kan titeln också förstås som en själslig förening med en annan människa. Boken är absolut en pulserande sammansmältning, en
tillståndstext, där innehållet är typiskt för hela hans poesigärning - såväl en kroppslig som andlig fusion eller separation.

Annons

Men när jag nu läser om ”Unio” märker jag att den i stor utsträckning handlar om språktvivel, en väldig undran över ordens mäklande möjligheter. Så här kan det låta: ”i viskningarnas dunkel / sträcker jag mina händer / mot ordens dvärgar / / ordlös / jag väntar deras händer.” Hans diktning blir här ett förtvivlat halkande och kravlande efter någonting att fästa upplevelserna och tankarna vid, och som inte bara ”stilla silar genom ordens grenverk”. Det är en djupt angelägen språkdiktning, en krisdokumentation, där varje sida liksom återhållsamt skriker efter hjälp om hur de ska skriva fram sitt kött och blod.
Tystnaden är något som Sjöstrand avsiktligt spjärnar emot. I en debattartikel i SvD, vintern 1953, angriper han exempelvis Hans Ruins klassiska verk ”Poesiens mystik” (1935), en bok som skildrar släktskapen mellan poeten och mystikern, genom att visa på olikheterna dem
emellan. Sjöstrands huvudargument var då att poeten till skillnad från mystikern inte har tystnaden som grundsats. I ”Unio” diktar han just om denna attityd: ”mitt rop är min tro! jag förnekar den svarta tystnad som är gatornas substans!”

Annons
Annons
Annons