Annons
X
Annons
X

Moderna förtecken för krigande gör skillnad

Förr krigades i ärans och Guds namn, knappast i frihetens eller nationens. Det senare är ett modernt påfund som gör skillnad.

Hur dramatisk den är slår mig varje gång jag träffar människor som varit med om moderna europeiska krig och som nästan alla har just en sak gemensamt: att de tvingats lämna platser och orter där de en gång var hemma och som de nu bara kan besöka som turister. Dessa människor är inte bara offer för krig utan för vad vi kallar etnisk rensning.

På den tiden krig fördes av dynastiska, religiösa eller pekuniära skäl var befolkningen någorlunda förskonad. Någon protesterar och påminner om trettioåriga kriget. Men detta krig är ett särfall, kanske det första ”totala kriget” (för att tala med Joseph Goebbels), ett krig som verkade föda sig själv, egentligen därför att alla förlorat kontrollen över det. Efter 1648 återgår Europa mer eller mindre till den gamla ordningen. Kriget återvänder till slagfältet. Befolkningen tvingas inkvartera officerare och trupp, livsmedel och annat rekvireras. Men i stort lämnas befolkningen ifred.

Detta ändras dramatiskt först när krig börjar föras i just befolkningens namn. Det moderna europeiska krigets mål är att skapa livsrum åt nationen och förena de landsmän som lever på andra sidan gränserna med moderlandet. Ett sådant krig förs i nationalismens tecken. Men hänvisningen till nationen är ofta inte mer än propaganda eller alibi. Riktigt övertygade nationalister – de som är redo att döda och sätta det egna livet på spel för sin nation – förblir få. Nu som förr har krig därför oftast mer handgripliga orsaker: de förs för maktens skull, för att bli rik, för att slippa vardagen eller helt enkelt därför att det finns människor som gillar krig.

Annons
X

Det materiella motivet, forna tiders plundring eller brandskattning, underskattas ofta nuförtiden. Men den tyske historikern Götz Aly visade härom året i detalj hur civilbefolkningen i Hitlers Tyskland kanske ogillade vad som hände med judarna, men mer än gärna var redo att ta över deras tomma lägenheter, butiker och möblemang ner till porslin eller sänglinne. Detta bidrog till att göra kriget – så länge det gick bra - populärt och bokstavligen folkligt. På samma sätt kan 1990-talets krig på Balkan beskrivas som ett slags ”primitiv kapitalistisk ackumulation” och omfördelning av den samhällsförmögenhet som genom kommu­nismens sammanbrott blivit herrelös.

Men detta moderna krig i nationens namn och med civilbefolkningens djupa inblandning blir förödande för den nation eller det folk som slutar som förlorare. Napoleon hamnade på S:t Helena, men Europas befolkning kunde fortfarande bli kvar hemma hos sig. Så är det inte längre. Som en följd av Hitlers nederlag försvann miljoner tyskar för gott från de delar av Europa där de alltid funnits, likaså italienarna från den östra delen av Adriatiska havet. Och de är inte ensamma: på väg till min by i det kroatiska Istrien kan jag se ruinerna av italienarnas hus, men också en del igenbommade. De tillhör serbiska sommargäster som inte visat sig här på mer än femton år.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X