Annons

Fredrik Johansson:Moderaterna och Sverige behöver Kristerssons idéburna pragmatism

Mot partiledarposten och vidare
Mot partiledarposten och vidare Foto: Fredrik Sandberg/TT / TT NYHETSBYRÅN
Publicerad

I fredags tillkännagav Ulf Kristersson på Facebook att han står till förfogande som nästa partiordförande i moderaterna.

Det är ett välkommet besked och det kommer vid en tidpunkt då moderaterna står inför stora utmaningar - politiskt och parlamentariskt, men också kulturellt.

Kristersson har utomordentligt gedigen bakgrund i svensk politik. Från såväl kommunal nivå som från riksplanet. Med en resonerande och genuint nyfiken attityd har han goda förutsättningar att ta en position i svensk politik som vinner respekt långt utanför borgerliga kretsar.

Annons

Socialdemokraten Widar Anderssons uppskattande inlägg a propos Kristerssons kandidatur avspeglar antagligen rätt väl vad de flesta som har haft med honom att göra - oavsett partifärg - tycker.

Kristerssons idéburna pragmatism är nog inte så dum i svensk politik just nu.

Det är också svårt att se att försöken från vänsterns slasksvans att smutskasta honom kommer att bli särskilt framgångsrika, även om man fick draghjälp av Ekoredaktionen (Sveriges största nyhetsredaktion), som i en lika spektakulär som total genomklappning valde att publicera en ren nidbild av Kristersson.

(Ekot har sedermera dragit tillbaka publiceringen, levererat något som de själva möjligen uppfattar som en ursäkt och meddelat att frågan ska hanteras ”internt”. Lyssnarna förväntas nöja sig med att ”något brast” samt en längre upprepning av något Ekots ledning kallar ”kärnvärden”).

Moderaterna har en unik position i svensk politik. Det är där central idé- och politikutveckling skett i svensk partipolitisk borgerlighet de senaste dryga fyrtio åren. Detta inte sagt för att nedvärdera de övriga borgerliga partierna, men om moderaterna inte fungerar så fungerar heller inte svensk borgerlighet.

Ulf Kristersson är här också en av få svenska politiker som börjat dra de politiska slutsatserna av de integrationsutmaningar Sverige står inför. Och som gör det utifrån en välsorterad och känd uppsättning värderingar.

I fredagens Facebookinlägg länkade han också till det tal han höll på moderaternas ekonomiskpolitiska seminarium i Almedalen i juli. Det är mer än en bra början. Och långt före vad någon annan svensk ledande politiker formulerat.

Här ligger också Kristerssons första stora utmaning, om han blir moderat partiordförande. Att återvinna moderaternas politiska tydlighet och att göra det i kombination med att utveckla ett program för de frågor som verkligen oroar människor.

Det handlar enkannerligen om trygghet och säkerhet, men också om en fungerande integration och en utvecklad arbetslinje. Det finns flera opinionsmätningar som vittnar om en växande känsla av att sammanhållningen i det svenska samhället försämras. Sverige dras isär.

Här behövs möjligen - som det brukar heta - ”en ny politisk berättelse”. Men framförallt behövs det ett trovärdigt och genomtänkt politiskt program.

Enligt min mening bottnar många av moderaternas politiska problem i hög grad i den otydlighet som blev konsekvensen av ”projektet Nya moderaterna”.

På centrala politikområden kastades sedan länge etablerade uppfattningar på sophögen. Mycken omprövning hade sina poänger, men annat har bidragit till de bekymmer man har idag.

Det går inte att överskatta den skada som uttalanden om försvaret och näringslivet som ”särintressen” åsamkade moderaterna.

Men även beskrivningen av den tidigare skattepolitiken (bland annat med sänkning av världens högsta marginalskatter) som orättvis och omsvängningen i synen på arbetsmarknadens reglering har skapat en otydlighet.

”Högern - att lita på”, hette det en gång i tiden. Nya moderaterna blev till slut en allt mer eskalerande ”förnyelse”. Ett bestående resultat blev förvirring. Jag har skrivit om det tidigare.

Ulf Kristersson och det lag han säger sig vilja bygga den moderata framtiden på måste se till att moderaterna är att lita på. Ett parti som väljarna vet var de har.

I grunden behöver det inte vara så svårt. Allt snusförnuftigt prat om att det råder avgrundsdjupa sprickor mellan liberala och konservativa har liten eller ingen relevans för den idémässiga och politiska verkligheten inom moderaterna.

Som den alltid kloke PJ Anders Linder konstaterat: problemet var att moderaterna till slut vare sig var liberala eller konservativa. Man slutade att vara ett liberalkonservativt parti.

Ska utvecklingen vändas måste man återigen bli det.

Kristersson formulerar också detta i sin Facebooktext:

”Det pågår en intensiv diskussion om Moderaternas roll i svensk politik. Varför är vi där vi är? Vad är vår uppgift de kommande åren? Det talas mycket om att Moderaternas förening av liberalism och konservatism inte längre fungerar. Att det finns en konflikt mellan frihetens idéer, och en stat som står stark i sina kärnuppgifter. Jag delar inte den uppfattningen, och tror inte att de flesta andra moderater heller gör det.

Moderaterna är sedan Gösta Bohmans dagar frihetens och individualismens parti i Sverige. Vi har varit med om att riva murar, stoppa förmynderi och upphäva monopol. Vi är också företagsamhetens parti, som vet att resurser måste skapas innan de kan fördelas, och att riktiga jobb kräver att någon vågar anställa. Vi stoppade löntagarfonderna då. Vi stoppar Reepalu nu. Vi såg kommunismens faror då, vi ser den inskränkta nationalismens risker nu.

Men vi är också partiet för ordning och reda, och för att statens grundläggande funktioner alltid måste fungera och respekteras. Vi värnar starka offentliga finanser, även när det inte är lika lätt som i dagens högkonjunktur.

Vi är rättsstatens och trygghetens parti. En välskött stat är den enskildes värn. Men makt går inte före rätt. Staten ska inte vara överallt, men den ska vara stark där den behövs som mest.”

Det är ett liberalkonservativt politiskt program. Det håller ihop. Det kan ena liberala och konservativa aktivister och sympatisörer.

Den andra utmaningen är intern. Moderaterna måste själva inse sin centrala roll i svensk politik och agera därefter. Man måste helt enkelt skärpa sig.

Jag har ingen större insikt i moderaternas inre liv, men behovet av en rörelse som går i samma riktning och som lägger mindre tid på interna stridigheter synes mig uppenbar. Att det återigen blir viktigare vad man står för än hur man kortsiktigt uppfattas.

Detta är väl i någon mening självklart. Men partiets företrädare måste nu inse att det är allvar. Man förvaltar något viktigt - inte av historiska skäl, utan för att Sverige behöver ett starkt moderat parti med ett tydligt och operativt ”liberalkonservativt” program.

Det är lätt att säga, men det behövs en kultur-evolution (om inte en kulturrevolution) i moderaterna. Kristersson är nog inte helt fel man att leda den. Den korta tiden till valet gör att uppslutningen kring Kristersson och hans lag rimligen också kommer att vara god. Blir han vald har Ulf Kristersson rimligen ett momentum att förvalta.

Den tredje utmaningen är att hantera det parlamentariska läget. Här stakar Kristersson ut en linje som tar sin utgångspunkt i ett antal centrala konstaterande:

”För egen del har jag tre viktiga utgångspunkter i detta: DÖ var fel. Sd har fel. Och Alliansens gemensamma framtidsfrågor måste lösas med Alliansen.”

Att moderaterna internt och svensk demokratisk kultur mår dåligt av att oppositionspolitiken inte förs fullt ut är uppenbart. Att Sd är ett parti som hyser värderingar Kristersson och moderaterna inte delar är lika uppenbart. Så också att moderaternas framtid finns i Alliansen.

Kristersson vill formulera en moderat position - att Alliansen ska presentera sin egen politik, lägga en egen budget och bilda en regering utan att förhandla med Sd. Den vill han ta med sig till Alliansledarna. Det förefaller mig såväl ärligt mot det egna partiet och dess sympatisörer, som respektfullt mot Allianskollegorna.

Kommer det att räcka? Det återstår att se. Men inget tyder på att positionen inte är ärlig eller uppsåtet äkta. Vilket jag också tycker att mottagandet av Kristerssons tillkännagivande visar.

I grunden är det inte så lite absurt att en central fråga när moderaterna väljer partiledare är hur vederbörande förhåller sig till ett annat politiskt parti. Eller än värre - hur han/hon förhåller sig till hur andra partier förhåller sig till ett tredje parti.

Men nu är läget en gång för alla sådant. Och givet det har Kristersson hittat ett anslag som har förutsättningar att bli både förstått och respekterat.

Moderaternas problem upphör inte om Ulf Kristersson blir vald till partiordförande. I samtliga ovan nämnda tre delar står man inför ett mödosamt och långsiktigt arbete.

Men Kristerssons har i alla fall förutsättningarna att leda det arbetet. Det talar starkt för honom.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons