Recension

YngelMo Yan som bäst i det rått avskalade

KINESISK KRITIK Mo Yan låter en satanisk kvinnoläkare förkroppsliga den brutala kinesiska ettbarnspolitiken. En kritisk skildring, men genom ett försonande filter.

Under strecket
Publicerad
”Att läsa Mo Yan är som en extrem övning i den kritikdebatt som pågick på svenska kultursidor tidigare i år: går det att skilja verket från författaren?”, skriver Lina Kalmteg.

”Att läsa Mo Yan är som en extrem övning i den kritikdebatt som pågick på svenska kultursidor tidigare i år: går det att skilja verket från författaren?”, skriver Lina Kalmteg.

Foto: TRANAN
Annons

När Mo Yan fick Nobelpriset 2012 spolades hans litteratur snabbt bort i en debatt om hans alltför nära relation till den kinesiska staten, bland annat som vice ordförande i det kinesiska författarförbundet. Om någon glömt: konstnären Ai Weiwei kallade valet av sin landsman för ett skämt och en kränkning av tidigare pristagare. Herta Müller, 2009 års mottagare, beskrev det i sin tur som en katastrof och menade att det inte finns någon estetik som kan rättfärdiga ett sådant val.

Men när han nu är aktuell med en roman (som kom ut 2009) om ett så kontroversiellt ämne som Kinas ettbarnspolitik väcks nyfikenheten. Samtidigt är det omöjligt att ta sig an boken utan varningsflaggan om vems sida han står på. Att läsa Mo Yan är som en extrem övning i den kritikdebatt som pågick på svenska kultursidor tidigare i år: går det att skilja verket från författaren?

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons