Annons
Recension

Får i mig mer liv än jag är van vidMo skildrar vägen till synlighet

BORT FRÅN APATIN Det finns en stor språklig frihet i Johanna Mos prosalyriska berättelse om en kvinna som bryter sig ur tristessen och släpper in livet. Det är en både originell och övertygande debut, skriver Heidi von Born.

Under strecket
Publicerad

Det är roligt med prosalyrik. Det som är roligt är rytmen. I en prosalyrisk text kan rytmer strömma på lite hur som helst, som en skock kalvar på sitt första grönbete. Händelser och infall kan trängas och böka och det är inte som i romaner eller noveller, där ändå basen är en viss lunk och där allting nog trots allt måste ha en ordning och en viss utveckling. Prosalyriken bjuder upp till ren olydnad, otydlighet, missförstånd. I det stora fantasiskåpet byts etiketter och namnlappar ut, och rätt vad det är allting försvunnet.

Johanna Mos debutbok Får i mig mer liv än jag är van vid är en sådan bok. Man är inte riktigt säker på att man ser och hör rätt. Och eftersom det hyreshus hon öppnar dörrar och fönster till egentligen är rätt tråkigt och förstelnat får man för sig att man har missat viktiga koder och nycklar. Då händer det underbara att man kan bläddra tillbaka, rentav fram och tillbaka, och läsa de olika styckena lite i olika ordningsföljd och genast förstå mer och hitta nya utgångar. Det finns en sådan frihet i uppläggningen! Man slipper släpa med sig en tung hög prosa. Man har ett mellanspråk att ty sig till .

Annons
Annons
Annons