Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Emmylou Harris Mjukt och tryggt som en vaggvisa

Emmylou Harris

Genre
Konsert

Cirkus.

Tärningsprickar: 3 Förbandet, tillika Emmylou Harris väninna och en av Willie Nelsons duettpartners, Kimmie Rhodes har tagit med sig sin son Gabe och sin man Joe Gracey ut på turné för att kompa henne. Stämningen är familjär, Texas-dialekten är lika bred som varm och trion levererar en trygg introduktion till den countryfolkliga atmosfär som under några timmar ska ta över Cirkus lokal från Rheborg Uggla Ulvesons buskisrevy.

Fyrtio år efter att Emmylou Harris släppte sin debutskiva Gliding bird – och två dussin album senare – kommer den 61-åriga countryikonen ut på scen förd en vit paljettprydd tunika och en vit tajt långkjol. Med sig har hon ett fem man och tre hattar starkt band som i sin tur bär med sig mandolin, fiol och dragspel.

I publiken sitter i huvudsak hennes generationsvänner – Harris sa i somras i en intervju med Times Online att ”man måste växa upp, börja betala hyran och få sitt hjärta krossat innan man kan förstå country” – som entusiastiskt tar till sig hela hennes låtkatalog.

Hur Harris däremot fortfarande kan se sig som en outsider i countrykulturen, efter att ha bott två decennier i Nashville och tillbringat en medelålder i countrymusikens tjänst, är en gåta. Men kanske är det just den inställningen som gör att hon fortsätter att ha den extra nerven kvar i sitt artistskap.

I en genre som inte håller så hårt på vad som är mitt och ditt framför Emmylou Harris både andras alster och sina egna (musik framförd av ”yours truly” som hon säger). Hon leder sitt band med största precision, står mestadels framme vid mikrofonen men tar ibland några steg tillbaka.

Hon har två tonlägen – det hjärtekrossade och så det några grader vildare – men fokuserar (givetvis) mest på det sorgsna. Emmylou Harris säger själv att hon älskar sina sorgliga låtar men på samma sätt som det tillhör hennes karaktär hade nog även den sidan vunnit på att ta in fler motsatser. Det är allt som oftast mjukt och tryggt, lite som att bli vaggad halvt till sömns i en hammock med fiol och dragspel som bomullsfluffig inbäddning.

Men det är när Harris som omväxling vrider upp tempot och energi, när elpianot klinkar och fiolen går varm, som man väcks ur den lugna dvalan. När hon och bandet sparkar igång Get up John är det som att bli vält ur hängmattan och ramla rätt in i en rolig gårdsfest.

Annons
X
Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X