Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

P J Anders Linder: Mitt Löfven mot Barack Reinfeldt

Stefan Löfven pratar näringspolitik och export så fort han får chansen. Magdalena Andersson föreslår en stramare budget än regeringen för 2013, och när hon lade fram sitt förslag var hon väldigt noga med att berätta hur många skatter hon inte vill höja. I onsdags kom partisekreterare Carin Jämtin med en framtidsstrategi, som bygger på utbildning och innovation och betonar att ”människor har både rättigheter och skyldigheter”.

S-ledningen går hårt in för att visa upp en pragmatisk attityd och placera sitt parti i politikens trygga mittfåra. Medelklassväljare ska inte behöva ligga vakna om nätterna och oroa sig för att familjeekonomin ska raseras ifall det blir regeringsskifte.

Budskapet blir förstås ifrågasatt av de borgerliga, men den kritiken är en smekning jämfört med missnöjet från partiets egen vänsterflygel.

Annons
X

Svensk partipolitik påminner just nu väldigt mycket om amerikansk.

Mitt Romneys ambition att möta väljarna som praktisk och sansad högermittenkandidat förstördes av oförsonliga republikanska aktivister inom tepartyrörelsen. De ansåg att han var en förhatlig RINO –
Republican In Name Only – och tvingade på honom åsikter som han och väljarna var lika obekväma med. Och så gick det som det gick.

Stefan Löfven löper samma sorts risk. Socialdemokraternas motsvarighet till tepartyt – låt oss kalla den
kafferepet – vill inte ha något fjäsk för medelklassen och hyser djup misstänksamhet mot näringslivet. I denna front av LO-förbund, radikala partidistrikt, ledarsidor och enskilda debattörer drömmer man inte om växande företag och mindre klasser på lågstadiet utan om klasskamp, offentliga monopol och långt saftigare skattehöjningar än vad Magdalena Andersson föreslår.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Inför valet 2010 gjorde kafferepet mot Mona Sahlin just vad tepartyt gjorde mot Romney i år. De tvingade in henne i en radikal position – en samarbetspakt med Lars Ohly och Vänsterpartiet – som gjorde henne omöjlig för många väljare. Och kafferepet är inte främmande för att göra om sin bravad 2014. Den rätta läran går först.

    Tidigare i år fick Handels med sig LO-kongressen på kamp mot företagsamhet och därmed valfrihet i välfärden. I samma motion fanns krav på en utredning av vilka andra sektorer som ska ”undandras marknadsekonomin”. Det kravet har Malmö arbetarekommun plockat upp och gjort till sitt inför partikongressen i april.

    Redaktörerna för idétidskriften
    Tiden jämför partivänner som arbetar för privata välfärdsföretag med trotskisterna som försökte infiltrera ungdomsförbundet på 1980-talet. De är inga riktiga socialdemokrater.

    Ledningen lirkar och parerar. När partistyrelsen lade fast sin syn på välfärdspolitiken gick man kafferepet till mötes i det mesta utom direkta förbud.
    Piteå-Tidningen (S) kommenterade indignerat: ”Hur kunde LO gå med på vinster i välfärden?”

    Alltid mer, aldrig nog.

    Partikongressen 2013 kan bli för Löfven vad primärvalrörelsen blev för Romney: Något man kommer ut ur med ett väldigt tyngande bagage.

    Men inte bara utmanaren utan också titelförsvararen har problem som man känner igen från USA. Förväntningarna var förstås ännu mer uppskruvade på Barack Obama än på Fredrik Reinfeldt när de först valdes, men även hos Alliansen och Nya moderaterna fanns positiv laddning och känsla av något välkommet nytt. Fast nu har glöden falnat för bägge. De sökte förnyat förtroende på skapliga (Obama 2012) respektive goda (Reinfeldt 2010) meriter men med tunna framtidsbudskap.

    ”Sverige har inte råd med några experiment”, sade Reinfeldt. Obama utmålade sin rival som en samvetslös girigbuk och talade tyst om hopp och förändring. Det viktigaste var inte att söka ett mandat utan att tala om att motståndarna var sämre.

    Obama får inte lov att ställa upp en gång till enligt konstitutionen, vilket öppnar för frimodigare initiativ. Men Reinfeldt tycks vara inne på att söka förtroende en gång till.

    Frågan är bara för att göra vad. Med tanke på Löfvens kafferepsproblem och svårigheter att få ihop ett trovärdigt regeringsalternativ ska man inte utesluta att ännu en ”ni vet vad ni har men inte vad ni får”-kampanj från allianspartierna kan bli framgångsrik.

    För dem.

    För Sverige behövs något bättre. Det är för all del inget självändamål med ständigt politiskt beslutsfattande och stora förändringar stup i kvarten, men ännu lever vi inte i den bästa av alla tänkbara världar. Det skapas för få nya företag och för få nya jobb. Människor sparar och investerar för lite. Barnen lär sig för lite i skolan och omsorgen behöver ny, långsiktig finansiering. Det som borde vara statens hårda kärna är mjukt och poröst.

    Det råder ingen brist på arbetsuppgifter. Med idéerna och inspirationen är det klenare beställt.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X