X
Annons
X
Musik
Kommentar

Andres Lokko: Mitt ambivalenta förhållande till Kent

Jag är född på Eskilstuna Lasarett, i exakt samma lilla del av världen som Kent. Mina allra första år, de jag inte minns något av, bodde vi på Ringvägen i Torshälla innan mina föräldrar, som en gång flytt det ockuperade Estland, emigrerade vidare mot Järfälla, på pendeltågsavstånd nordväst om Stockholm. Medlemmarna i Kent och deras föräldrar stannade kvar.

Ofta när man talar om popmusik – och i synnerhet någon specifik artists betydelse – berättar man gärna om hur musiken och lyriken "bara verkade handla om mig" eller i alla fall "talade till mig eftersom ingen annan förstod så som jag gjorde det". Alla postuma kärleksförklaringar, dessa ständiga avsked, som duggar allt tätare ju äldre popmusiken – och vi själva – blir har färgat just 2016 i fler nyanser av svarta sorgflor än något tidigare år i den moderna kulturhistorien. Kent är inte döda, de har blott med karakteristisk storslagenhet, valt att splittras efter tjugosex år.

Sista föreställningen. Avskedsturnéns final i Tele2 Arena den 17 december 2016.

Foto: Pontus Lundahl/TT Bild 1 av 9

Sista spelningen föregicks av en avskedsmarsch i svart-vitt från Medborgarplatsen i Stockholm.

Foto: Johan Nilsson/TT Bild 2 av 9

Kentmarschen över Skanstullsbron.

Foto: Johan Nilsson/TT Bild 3 av 9

Felicia Nordvall och Anton Bengtsson från Boden lägger ned blommor vid Kents minnesplats utanför Globen.

Foto: Pontus Lundahl/TT Bild 4 av 9

Kent – ett av den svenska rockhistoriens största band, enligt Andreas Lokko – splittras efter 26 år.

Foto: Pontus Lundahl/TT Bild 5 av 9

Kent med Jocke Berg t v och deras avskedsturnépremiär.

Foto: TT Bild 6 av 9

Kent under avskedsturnéns stopp i Linköping.

Foto: Stina Stjernkvist/TT Bild 7 av 9

Kent spelar på Panorama scenen vid Bråvallafestivalen 2015.

Foto: Pontus Lundahl/TT Bild 8 av 9

Kent fick Rockbjörnen 2000.

Foto: Michael Brannäs/TT Bild 9 av 9
Annons
X
Annons
X
Annons
X