Annons

Missionärer tuffare än alla andra

Publicerad

KOLUMN| Föredömen (2)

Just denna vecka återvänder jag till Sverige efter en tid bland kristna missionärer i östra Afrika (se kolumn 5/8). Och kulturkrocken blir brutal.
Här: den som tjänat stora pengar på att framställa sig som moraliskt föredöme mot droger avslöjas när han suger in kändiskokain på muggen. Där: folk som satsar sina liv för att som missionärer göra afrikanska människor kroppsligt och andligt gott.
Vi har allt, men många av oss är andligt tomma och utbrända. Där: folk har inte mat på bordet. Men de har ett andligt liv. Och de tycker synd om oss. De vill skicka missionärer till oss.
I denna afrikanska miljö träffar jag Ulf Ekängen. Medelålders, fysiskt oansenlig, sluttande axlar, mjuk stämma. Från början lärare i norra Värmland. För tjugo år sedan skickade den svenska missionsrörelsen EFS (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen) honom som missionär till Tanzania.
Från den lilla staden Dodoma reser vi i jeep på allt mindre grusvägar rakt ut i det ökenliknande stäpplandskapet nordost om
staden. Ett väldigt område, nästan öde, snustorrt, gles buskvegetation.
Här ute bor det folkslag som heter massajer. Högväxta, ståtliga. Förr var de krigare, nu lever de på kor, får och getter. De bor med boskapen i små palissadomgärdade bosättningar. De låga husen är byggda av torkad kogödsel. Ingen elektricitet, nästan inget vatten.
Flugorna svärmar. Männen är insvepta i röda tunikor, kvinnorna i blått med tunga pärlsmycken som tänjer ut öronen. De lever traditionellt. En man måste ha många hustrur för att sköta korna. Många är undernärda. Halvsvält och sjukdomar grasserar.

Annons
Annons
Annons
Annons